I rehabiliteringen av personer med kommunikationsstörningar måste man alltid beakta kommunikationens tre grundfaktorer: kommunikationens innehåll, form och användning. Utvecklingen av komunikationsfärdigheterna grundar sig på samverkan mellan dessa tre faktorer. Därför påverkar svårigheter inom ett område de andra områden, samtidigt stödjer ett områdes starka sidor utvecklingen på de andra områden. 

Skadorna som ligger bakom kommunikations- och talstörningarna kan inte alltid klargöras, därför bestäms behovet av rehabilitering, samt vilka metoder som skall användas, ofta på basen av symtomen. I sådana fall kan talstörningsdiagnosen ibland peciseras eller ändra under rehabiliteringens gång, vilket kan medföra behov att kontrollera rehabiliteringsplanen. I början försöker man ändå så exakt som möjligt uppskatta alla orsaker som ligger bakom problemet, speciellt eventuella hörselskador. Fastän skadan bakom kommunikationsstörningen kan fastställas, kan den sällan korrigeras helt. Problemen som skadan orsakar kan ändå ofta lindras med hjälp av rehabilitering.

Många personer med språk- och kommunikationsstörningar behöver individuell rehabilitering i form av talterapi. Den talterapeutiska rehabiliteringen kan ändå inte endast koncentrera sig på rehabiliteringen av personen med kommunikationsstörningen, utan den rehabiliterades näromgivning bör också beaktas under rehabiliteringen. Rehabiliteringen bör stödja kommunikationen och dess utveckling i den rehabiliterades vardagliga kommunikationsomgivning.

Rehabiliteringen planeras alltid individuellt utifrån symtomen, de problem de medför och den rehabiliterades personliga egenskaper. När man undersöker små barn och svårt talhandikappade personer försöker man kartlägga svårigheterna i kommunikationen genom att iaktta olika samspelssituationer. När man undersöker barn, unga och vuxna som kan kommunicera med hjälp av tal, kan man också använda språkliga test och andra strukturerade undersökningsmetoder.

Vid rehabiliteringen av personer med svåra kommunikationsstörningar har man börjat göra iakttagelser med hjälp av videoinspelningar. Genom att observera videoinspelningar kan man förutom att följa med utvecklingen av den rehabiliterades kommunikationsfärdigheter, även handleda närstående personer i samspels- och kommunikationssituationer. Videoinspelning utnyttjas också som en metod i Oiva-projektet som pågår vid Tikoteket som står under Förbundet utvecklingsstörning, och vars uppgift är att utveckla svårt talhandikappade personers kommunikation och samspel.

Läs mera om OIVA-projektet (www.papunet.net/oiva).

Målen med rehabiliteringen

Kommunikationsrehabiliteringens allmänna mål kan vara att förebygga störningar, stödja och stärka utvecklingen, reparera störningar, upprätthålla redan befintliga färdigheter eller sakta av förutsedd regression.

Målen med rehabiliteringen, de instanser som skall delta samt varje deltagares uppgift, definieras i den individuella rehabiliteringsplanen. I rehabiliteringsplanen framgår också var och hur ofta rehabiliteringen ges, vad den innehåller och hur lång rehabiliteringsperioden är.

Stödjande och stärkande av utvecklingen

Ifall ett barn har tal- och kommunikationsstörningar som beror på utvecklingen, bör man i ett så tidigt skede som möjligt stödja utvecklingen, så att de färdigheter som utvecklas kan byggas på en så hel grund som möjligt. För att färdigheterna skall kunna utvecklas och användas mera frekvent, är det viktigt att man har ett intensivt samarbete med den rehabiliterades näromgivning. På detta sätt flyttas färdigheterna man lärt sig under rehabiliteringen till verkliga samspelssituationer i vardagen.

Man känner inte ännu tillräckligt bra till olika riskfaktorer i kommunikationsutvecklingen. Detta medför att barn som skulle ha nytta av tidigt stöd, inte alltid erbjuds rehabilitering. Man har ändå genom forskning och rehabiliteringserfarenheter insett betydelsen av tidigt samspel för utvecklingen av kommunikationen. Utveckling har också skett inom den tidiga diagnostiseringen av talstörningar, samt användningen av alternativa och kompletterande kommunikationsmetoder i rehabiliteringen.

Att korrigera störningar

Förutsättningen för att kunna korrigera störningar och minska på de men de medför, är att den rehabiliterade åtminstone till viss grad är medveten om sina svårigheter, och villig att rätta till dem. Exempelvis de flesta talsvårigheter som uppstått i vuxen ålder är av den typen att den drabbade medvetet kan delta i rehabiliteringen.

Att upprätthålla färdigheter

När kommunikationsstörningarna är mycket svåra, kan målet med rehabiliteringen vara att upprätthålla de redan befintliga färdigheterna. Ifall personer med svåra kommunikationsstörningar inte får tillräckligt med erfarenhet av funktionsdugligheten och nyttan med samspelet, tar de lätt till sig en passiv kommunikationsroll. Dessa människor kan behöva talterapeutisk rehabilitering hela sitt liv, där de på nytt kan öva upp sina färdigheter i en så fungerande samspelssituation som möjligt. Det är speciellt viktigt att den vardagliga kommunikationsomgivningen byggs upp, så att den stödjer utvecklingen av individuella samspelsfärdigheter så bra som möjligt.

När kommunikationsstörningen hör samman med en progressiv sjukdom (ex. ALS), är det viktigt att så tidigt som möjligt inleda rehabilitering som upprätthåller kommunikationsförmågan. Målet är att behålla de redan inlärda färdigheterna så länge som möjligt. Målet är också att öva alternativa kommunikationsmetoder innan de behövs i den dagliga kommunikationen. Ifall det är frågan om en progressiv sjukdom som börjar i tidiga barndomen (ex. INCL eller Retts sjukdom), behöver de anhöriga få stöd och handledning för att kunna hålla kontakt med barnet så länge som möjligt.

Att stödja talutvecklingen

Undersökningar visar att man kan befrämja språk- och talutvecklingen med tidigt påbörjade åtgärder. Anvädningen av alternativa och kompletterande kommunikationsmetoder hindrar inte talutvecklingen, ifall den har effekt så är den positiv. Ifall ett barn i ett visst utvecklingsskede kommunicerar mångsidigare med exempelvis tecken, så kan det senare lära sig att tala flytande. Ifall barnet inte senare lär sig att tala, så kan det med hjälp av alternativa metoder och rehabilitering i rätt tid, tillämpa sig en kommunikationsmetod som utvecklar talet och dess användning. 

Helhetsrehabilitering

Många olika typer av människor behöver alternativa och kompletterande kommunikationsmetoder. Dessa metoder används både som redskap i kommunikationen och rehabiliteringen. Största delen av de människor som använder sig av alternativa och kompletterande kommunikationsmetoder behöver också annan rehabilitering, och detta i enlighet med hur mångfassetterade svårigheterna är.

Det främsta målet är att de olika rehabiliteringsformerna tillsammans garanterar varje individ så bra livskvalitet som möjligt. Saker som höjer på livskvaliteten är exempelvis ett eget hem, intressant arbete eller annan sysselsättning och fritid, samt möjlighet att njuta av gemenskap med andra människor. Målet är att människorna skall känna att de har kontroll över sina liv. För att dessa mål åtminstone delvis skall kunna uppfyllas, behövs en tillräcklig helhetsrehabilitering.

Språk- och kommunikationsövningarna bör kopplas tätt samman med helhetsrehabiliteringen, de bör alltså anpassas till de andra rehabiliteringsarrangemangen. Innehållet i en bra helhetsrehabilitering formas alltid efter de individuella behoven.

Litteratur

Launonen, K. & Roisko, E. (2001). Kommunikaatio. Kirjassa: Kallaranta, T., Rissanen, P. & Vilkkumaa, I. (toim.). Kuntoutus, 467-477. Duodecim, Helsinki.

von Tetzchner, S. & Martinsen, H. (2000). Arviointi. Kirjassa: von Tetzchner,S. & Martinsen, H. Johdatus puhetta tukevaan ja korvaavaan kommunikointiin, 109-142. Kehitysvammaliitto ry, Helsinki.

Läs också:

Samspel