De förspråkliga samspelsmetoder som vid människans normalutveckling föregår talet kan kallas kroppsspråk. Till kroppsspråket hör exempelvis miner, gester, tonfall, pekningar, handlingar samt kroppsställningar.

Kroppsspråket bevaras och är ett naturligt sätt för människan att uttrycka sig på, även efter att talet blivit den huvudsakliga kommunikationsvägen. Exempelvis konduktören i tåget meddelar muntligt att cafeét finns i vagn tre, och visar riktningen med handen. Uttrycket som producerats med hjälp av en gest innehåller i det fallet viktig tilläggsinformation, som inte uttryckts muntligt.

Gester och miner hör till vår dagliga kommunikation, till viss del medvetet, och till viss del omedvetet. Det har sagts att de är en så typisk del av människans kommunikation, att man lättare lägger märke till deras frånvaro än deras existens.

Kommunikationen som sker via kroppsspråket kan granskas både utifrån den talhandikappade personens och kommunikationspartnerns synvinkel. Svårt utvecklingsstörda personer som befinner sig på tidig utvecklingsnivå vad gäller kommunikationen, har ofta kroppsspråket som sitt enda uttrycksmedel. För att budskapen som förmedlas omedvetet via kroppsspråket skall kunna utvecklas till att bli medveten kommunikation, bör partnern upprepade gånger tolka och svara på uttrycken.

Det är också bra att stärka det kroppsspråkliga uttryckssättet exempelvis tillsammans med personer som lider av afasi. Kroppsspråket är ofta välbevarat fastän talproduktionen och - förståelsen är försvagad. I detta fall kan samtalspartnern med sitt eget beteende uppmuntra och stödja användningen av metoder som pekning, beskrivande gester och miner, pantomim samt olika tonfall och betoningar. På samma sätt kan han också förtydliga sina egna verbala uttryck och underlätta förståelsen av dem.

Källor

Huuhtanen, K. (2001). Kommunikointi elein ja viittomin. Kirjassa: Huuhtanen, K. (toim.). Puhetta tukevat ja korvaavat kommunikointimenetelmät Suomessa vuosituhannen taitteessa, 26-31. Kehitysvammaliitto ry, Helsinki.

Ikonen, O. (1996). Viittoma- ja elekommunikaatio kuulevien puhevammaisten kommunikaation tukikeinona. Kirjassa: Ikonen, O. (toim.) Kehitysvammaisten lasten kommunikaatio-opetus. Taustatietoa ja ohjeita opetusta varten, 27-28. Jyväskylän yliopiston täydennyskoulutuskeskuksen oppimateriaaleja 14, Jyväskylä.