Den gravt utvecklingsstörda partnern

En kvinna står bakom flickan och kikar över hennes axel.

Kommunikation med människor som fungerar på en tidig nivå skiljer sig en del från det vanliga kommunikationssättet. I grunden är det ändå fråga om alldeles samma saker som i allt annat mänskligt umgänge.

Det viktiga är att hitta kontakt med en annan människa och upplevelsen av att någon annan vill ge av sig själv, sin tid och sitt intresse för samspelssituationen.

De svårast utvecklingsstörda människorna har ett likadant, inbyggt behov av att samspela med sin omgivning som alla andra människor. Deras samspelsfärdigheter såsom deras andra färdigheter utvecklas dock långsamt. Ännu som vuxna fungerar många av dem utgående från sin utvecklingsgrad på en tidig nivå.

Dessa samspelssätt som föregår talet i normalutveckling, kan man kalla kroppsspråk, naturliga signaler och reaktioner. Vi har alla i vår egen utveckling gått igenom en fas där detta var vårt enda kommunikationssätt. Dessa element av kroppsspråk, reaktioner och signaler exempelvis miner, gester, tonlägen och ställningar använder vi fortfarande hela tiden parallellt med språket.

Kroppsspråk, reaktioner och signaler som kommunikationsform

En person som kommunicerar på en tidig nivå kan inte uttrycka sig med tal. Detta betyder ändå inte att hon inte skulle ha något att säga. Med att kombinera kroppsspråk, ljud, miner, gester och aktivitet kan även den svårast utvecklingsstörda människan uttrycka flera saker.

Den unga ser mot kvinnan som är bakom ryggen.

Det krävs känslighet och en förmåga att stanna upp och lyssna, av en kunnig person som samspelar med en människa på tidig nivå. Ibland kan ett initiativ vara så otydligt eller göras med en sådan del av kroppen att det är svårt att upptäcka och tolka som ett meddelande.

Därför är det viktigt för parterna att iaktta samtalspartnerns hela kropp och att också försöka förstå vad personens hållning förmedlar i olika situationer.

Dragen i människors kroppsspråk är liknande och därför tolkas ofta signalerna automatiskt lätt rätt.

Om en människa ändå använder sig av tidiga reaktioner och naturliga signaler som sin huvudsakliga kommunikationsform under flera år eller årtionden, utvecklas det ofta sådana egenarter i att uttrycka sig på att främmande människor kan ha svårt att automatiskt tolka dem.

Det är därför viktigt för parterna att dela med sig av information om vad de anser att meddelandet betyder. Särskilt viktigt är det då den gravt utvecklingsstörda människan flyttar till en ny omgivning eller om det kommer nya människor som samtalspartners.

Då en person använder sig av kroppsspråk och naturliga reaktioner och signaler i sin kommunikation är det viktigt att samtalspartnern också använder sig av dessa enligt de förmågor personen med utvecklingsstörning har.

Att förmedla närhet och trygghet och för att upprätthålla kontakt lyckas ofta bäst med nära kropps- och ögonkontakt.

Exempelvis i vårdsituationer kan partnern med sin egen aktivitet och sitt eget kroppsspråk förmedla budskap, som samtalspartnern har möjlighet att tolka. Ett godkännande, ett positivt tonläge, ögonkontakten, sättet att känna och ett leende berättar mycket trots att människan inte förstår sin partners tal.

Från omedveten kommunikation till avsiktlig kommunikation

För en gravt handikappad människa som fungerar på en tidig nivå är kommunikationen omedveten. Hon riktar inte avsiktligt sina meddelanden till någon.

Hon reagerar på inre stimuli och på omgivningens stimuli reflexmässigt exempelvis genom att rycka till, spänna sig, bli uppmärksam på något eller genom att ljuda. Uttrycken verkar komma av sig självt som en reaktion på tidigare händelser eller känslor.

En gravt utvecklingsstörd människa reagerar också annorlunda på en bekant och en främmande människas sätt att närma sig, beröra eller tala. Ändringar i andningsrytmen eller en särskild blick kan tala om för samtalspartnern att hon har känt igen en bekant person och är färdig för samspel.

En gravt utvecklingsstörd människas uttryckssätt kan vara ljud (gråt och nyanser av det, glada ljud, kontaktljud, skratt), blick, fysisk avslappning, allmän aktivitet eller passivitet och ibland också enkla gester som att visa med handen. På detta sätt kan hon uttrycka känslotillstånd och grundbehov samt göra enkla val.

En lyckad förmedling av ett budskap är ändå alltid beroende av den närståendes aktiva tolkning.

Uttryck som förmedlas via kroppsspråk och naturliga reaktioner och signaler, får sin betydelse först efter tolkningar gjorda av kunniga samtalspartners. Det för samspelet särskilt intressanta och viktiga är de ändringar i den gravt handikappades habitus som man kan tänka sig vara reaktioner eller svar på något som skett tidigare. Dessa ändringar i habitusen kan vara mycket individuella.

Det är alltså viktigt att noggrant iaktta kroppsspråket i olika situationer för att kunna tolka och svara på den gravt utvecklingsstördas initiativ. Ett till en början icke oavsiktligt meddelande kan bli avsiktlig, om man svarar upprepade gånger och tolkar initiativen aktivt.

Läs mera om att svara på initiativ

Kommunikationen är avsiktlig då den gravt utvecklingsstörda människan förstår att hon måste hon rikta sig direkt till samtalspartnern för att få något hon vill ha. I detta utvecklingsskede har vissa blickar, gester, aktiviteter och ljud en särskild gemensam betydelse.

Parterna i samspelet kan dela denna betydelse ifall de känner varandra tillräckligt bra.

När de kunniga parterna upprepande och konsekvent tolkar till exempel en särskild ordgestalt, användning av ett föremål eller ett tecken på samma sätt varje gång, har den gravt utvecklingsstörda människan möjlighet att lära sig att en särskild symbol har ett samband med följande händelse. Till en början anknyter dessa symboler direkt till den nuvarande situationen. Senare kan en särskild symbol också hänvisa till någonting som sker i framtiden eller utanför situationen. En gest gjord vid en måltidssituation kan till exempel återknyta till eftermiddagens utomhusvistelse.

Det är viktigt att de kunniga parterna använder sig av dessa symboler parallellt med sin egen talade kommunikation. En utveckling av kommunikationen kan ske via modell.

Att dela aktiviteter och iakttagelser

Det tidigaste samspelet grundar sig nästan helt på närhet och fysisk aktivitet. Samspelet lyckas bäst i en sådan gemensam aktivitet där den gravt utvecklingsstörda människan får tydliga sinnesförnimmelser som är klart avgränsade från varandra.

En lugn, stressfri situation utan andra störande faktorer, hjälper henne att koncentrera sig på samspel med sen andra parten.

Den unga sitter i kvinnans famn och håller i hennes klappande händer.

Bild: Pekka Elomaa

Till en början behövs det inte nödvändigtvis annat för samspel än två människor som är ömsesidigt närvarande för varandra. Nära kroppskontakt möjliggör känslan av kontakt och turtagning. Den en parten kan ha som mål att dela vilket element som helst av den gravt utvecklingsstördas aktivitet och spegla den med sin egen aktivitet.

Även en så finkänslig aktivitet som andningens rytm kan fungera som grund till samspel. Att turvis gunga, klappa händer och leka med ljud är samspel på samma sätt som ett mer utvecklat samspel.

Grunden till medveten kommunikation är när båda parterna i samspelet tillsammans kan fokusera sin uppmärksamhet på samma sak och att båda är medvetna om detta. För utvecklingen av samspelsfärdigheterna är detta, att kunna dela uppmärksamheten, betydande.

Först när människan uppnått det här utvecklingsskedet kan hon bli medveten om att saker och upplevelser går att dela med en annan människa. Hon lär sig att det går att diskutera gemensamma intressen och att det går att kommentera och ställa frågor om dem.

En gravt utvecklingsstörd människa behöver ofta stöd av sin kunniga part för att kunna fokusera på en gemensam sak. Eftersom en människa som fungerar på en tidig nivå, till en början kan ha svårt att fokusera sin uppmärksamhet på någon annans initiativ, lönar sig det att börja med saker som intresserar henne mest.

Partnerns uppgift blir då att iaktta vad samspelets andra part uppmärksammar och ur vilken synvinkel hon ser på den delade situationen. Efter detta kan partnern försöka komma med i aktiviteten och uttrycka sitt intresse för samma sak.

Nya situationer kan kännas betungande för den gravt utvecklingsstörda människan. Därför behövs det pauser i samspelet. Under pauserna får hon den tid hon behöver för att förstå och bearbeta sina intryck och upplevelser.

En gravt utvecklingsstörd människa måste också få undersöka sin värld ensam, utan att någon annan anpassar situationen utgående från sina egna premisser. På detta vis lär hon sig att känna igen sina egna färdigheter och gränser. Hon vet när hon behöver en annan människas stöd och hur man närmar sig andra människor då man behöver deras hjälp.

Erfarenhetens betydelse

Grundelementen i tidigt samspel är de samma oberoende om den andra parten i samspelet är ett barn som håller på att utvecklas eller en vuxen som fungerar på en tidig nivå. En vuxen människa har dock bakom sig flera år av samspelshistoria, olika samspelspartners och -omgivningar. De här erfarenheterna kan ha påverkat både positivt och negativt på utvecklingen av hennes färdigheter och den samspelsroll som hon tillägnat sig.

En kvinna böjer sig ner framför en man i rullstol och håller handen på hans skuldra.

Erfarenheten om att själv meddela och att vara en aktiv part i samspelet föds genom upprepade samspelssituationer med närstående människor. All ny erfarenhet bygger på tidigare erfarenhet och läggs till i erfarenhetsregistret.

Med att lägga till fler positiva och fungerande samspelserfarenheter kan man stärka den gravt utvecklingsstördas vilja att uttrycka sig själv och ta kontakt med andra människor i sin omgivning. Det är viktigt att man svarar på alla uttryck och att man inte låter goda samspelsstunder gå förlorade.

Som sakkunnig talterapeut Katja Burakoff, Kehitysvammaliiton Tikoteekki