Tecken är ett stöd till talet

Att använda tecken som stöd äventyrar inte talutvecklingen hos en hörande människa.

Att använda tecken som stöd minskar inte talet utan ökar det i stället. Detta har påvisats exempelvis genom Launonens (1998) undersökning som gjorts på barn med Downs syndrom. Då man i leken med små barn använde tecken som stöd, visade de större intresse för kommunikationen än när inga stödtecken användes. 

Alla barn som var med i undersökningen lärde sig att teckna, vid två-tre års ålder uttryckte de sig själva med flera olika tecken och vid fyra-fem års ålder hade flera av dem lärt sig att tala adekvat.

Tecknandet stärker ögonkontakten

Ifall kommunikation kräver mycket ansträngning finns det en stor risk att kontakten i kommunikationen bryts. Att undvika ögonkontakt och fly samspelet är en vanlig följd av detta. 

En person som talar otydligt eller som inte förstår tal så bra, vänder lätt bort uppmärksamheten från sin samtalspartner. Samspel som baserar sig på synen - speciellt teckenanvändning - tvingar en till ögonkontakt.

Tecknandet ger språket ett innehåll

En ordlös värld är diffus och oförutsägbar. Ifall jag inte har ett betydelseinnehåll för exempelvis ordet "ledsen", kan jag inte känna igen och bearbeta känslan i mitt inre. Ett diffust känslotillstånd kan förändras och sprida sig och det kan inte delas med någon annan. 

Talade ord kan vara upprepningar som saknar gemensamt innehåll tillsammans med andra. Med tecken och andra symboler (ord, bilder eller symboler) kan man benämna och ge betydelser åt saker, kategorisera och begreppsliga dem. På detta sätt uppstår ett inre språk och en världsbild skapas. 

Innehållet i det talade språket byggs upp med hjälp av det inre språket.

Ögat vinner över örat

De bakomliggande orsakerna till problem i talutvecklingen är ofta svårigheter att gestalta och tolka tal. Det kan vara svårt att dela in talet i delar och komma ihåg i vilken ordningsföljd man hörde ljuden eller orden.

Förståelsen av tecken grundar sig på synförnimmelser, som kan vara lättare att förstå än det man hör. När den som tecknar samtidigt uttalar orden med ljud, kan man lyssna mer koncentrerat på orden.

Effekten av att använda bilder är likadan som den vid tecknandet. Bilderna förblir dessutom synliga medan tecknen försvinner då de är gjorda. 

Människor som föredrar visuell information, exempelvis personer som har någon form av autism, har oftast större hjälp av bilder än av tecken. Trots det har många nytta av tecken som stöd, ifall tecknen är tydliga och användningen av dem stöds i deras näromgivning. 

Fördelen med tecken framom bilder är att de alltid finns tillhands.

Det är lätt att lära sig använda händerna

I tecknandet förenas syn, känsel, beröring och rörelse. Det uppstår en rytm i rörelsen. Rytmen sparas i minnet via flera kanaler än det talade språket och återkallas därför lättare.

Handens rörelse öppnar portar

En människa som har en språkstörning kan ofta många sånger och kända fraser. Hon kan ändå ha svårt att spjälka upp meningen i mindre beståndsdelar och att använda delarna på nytt. Följden blir att hon har svårt att forma det hon tänker på till ett budskap. Till och med att påbörja ett meddelande kan vara problematiskt.

Tecknandet kan öppna dessa portar och fungera som en startknapp i den språkliga processen. Rörelsen påbörjar meddelandet och ordet följer efter. 

Det är vanligt att talutvecklingen sätts igång med hjälp av tecken.

Tecken strukturerar talet

Att använda tecken påverkar de verbala meddelandena, men effekten är oftast positiv. Den som tecknar börjar instinktivt tala långsammare, kortar av meningarna och betonar de tecknade orden. 

Tecknandet kan också förtydliga ljud när talet är onödigt snabbt.

I en lugn diskussionssituation kan tecknen också medvetet användas i takt till talet, så som en dirigent använder en taktpinne.

Det finns ändå ingen orsak att kontinuerligt använda tecknandet för att ge talet en annan takt.

Budskapets innehåll bör alltid vara av större vikt än själva takten. En överdriven eller felaktig takt, kan göra talet för hackigt.

Som sakkunnig specialtalterapeut, forskare Tuula Pulli

Litteratur

Launonen, K. (1998). Eleistä sanoihin, viittomista kieleen. Varhaisviittomisohjelman kehittäminen, kokeilu ja pitkäaikaisvaikutukset Downin syndrooma –lasten varhaiskuntoutuksessa. Logopedian väitöskirja. Valtakunnallisen tutkimus- ja kokeiluyksikön julkaisuja 75. Kehitysvammaliitto ry, Helsinki.