Om samspelet inte utvecklas i vanlig takt
Ett barn lär sig kommunicera lite i taget ända från spädbarnsåldern. Hon övar sig kommunikation med mamman och andra anhöriga.
Babyn uttrycker sig själv på många olika sätt som t.ex. med gester och ljud. Samtidigt lär hon sig också att vara tillsammans med andra, turas om och att ta ögonkontakt.
Att vara tillsammans är också ett inbyggt behov; babyn är ända från början intresserad, söker kontakt och njuter av närhet och gemenskap. Dessa kunskaper behövs före man lär sig tala. De formar också senare grunden till kommunikation. Detta stadie fortlöper ofta utan att man desto mer lägger märke till det.
En störning i utvecklingen, såsom en grav utvecklingsstörning eller autism försvårar samspel med andra samt förmågan att iaktta omgivningen eftersom hjärnfunktionen är annorlunda. Då blir det samspelspartners uppgift att känna igen vilka kanaler och sätt som finns för att kontakt och samspel kan förverkligas.
Samspelet kan också hindras av, vid en senare ålder, uppkommen sjukdom t.ex. en långt hunnen minnessjukdom. Även då bör samspelspartnern hitta lämpliga kanaler till kontakt och samspel. Samspelet sker inte längre med tal utan genom icke verbal kommunikation. Tilläggsuppgifter om hur minnessjukdomar påverkar samspel.
Vid icke verbal kommunikation används naturliga reaktioner och signaler. Där sker kommunikationen t.ex. med hjälp av kroppsspråk, ljud, miner, gester, handling och en kombination av dessa. Samspel med naturliga reaktioner och signaler kräver av kommunikationspartnern en känslighet i att tolka budskap.
Samspel är också glädje
Viljan att samspela med en annan människa är ett grundläggande behov. För det mesta använder vi inte språket för att uppnå något mål, utan vi använder samspelet till att umgås med varandra. T.ex. småpratar man i kafferummen på arbetsplatserna utan att ha större målsättningar med det.
En utvecklingsstörd person kan dock helt bli utan upplevelsen av detta småprat om man försöker samspela med henne med för invecklade sätt eller metoder.
Med ett gravt handikappat barn borde man stärka grunderna för kommunikation tillräckligt länge. Om man i rehabiliteringen använder för invecklade redskap och kommunikationssätt med barnet, finns det en risk att barnets samspelsfärdigheter blir skrala.
Också med en gravt handikappad eller autistisk person kan man diskutera och vara i samspel på ett sätt vars ändamål inte är att byta information utan att vara tillsammans. Dessa diskussioner sker med de samspelssätt som personen i fråga redan har. T.ex. med gester, miner, beröring och ljud. Det viktigaste är glädjen i att vara tillsammans.