Samtalspartnerns roll i kommunikationen
Det är viktigt för samtalspartnern att veta att han kan med sin egen aktivitet påverka hur kommunikationen fungerar oberoende av på vilket sätt eller med vilka medel kommunikationen sker.
Att använda hjälpmedel kräver ansträngning, och kommunikation med hjälpmedel är alltid långsammare än att tala eller att använda gester. Eftersom hjälpmedlens vokabulär är begränsad, möjliggör den inte samma uttrycksfrihet som att tala eller skriva. Därför måste också alla situationsbundna uttryck så som blicken, huvudets och kroppens rörelser, gester och miner (kroppsspråket) uppmärksammas som en del av kommunikationen.
En talhandikappad persons möjligheter att förmedla sina egna tankar bör stödas på alla möjliga sätt. Samtalspartnern måste sträva till att tolka de med hjälpmedlen producerade meddelandena och gesterna så noggrant som möjligt och samtidigt respektera brukarens eget tänkande. Vid tolkning av meddelandet måste man passa sig för att inte ändra det ursprungliga meddelandets betydelse eller innehåll.
Ju mera begränsad hjälpmedlets vokabulär är, desto lättare känns det till en början för brukaren och samtalspartnern. Men ju mindre vokabulären i hjälpmedlet är desto mer begränsade är uttrycksmöjligheterna.
Desto mer en person uttrycker sig med hjälp av nyckelord, desto större är partnerns roll gällande tolkandet av meddelandet och att föra diskussionen vidare.
Ju större vokabulär det finns i hjälpmedlet desto mer utmanande är tillägnandet och användandet av hjälpmedlet. En stor vokabulär är dock för vissa människor det enda sättet till ett mångsidigt och exakt sätt att uttrycka sig på och vara självbestämmande.
För de dagliga samtalspartnerna lönar det sig att komma överens om gemensamma spelregler och andra praktiska saker i kommunikationssituationer.
Exempel på praktiska överenskommelser
Hur uttrycker personen sig, när han vill ha hjälp med att föra ärendet vidare? Vem tar hand om att hjälpmedlet alltid är med? Hur ber personen om hjälpmedlet då det inte är framme?