Människan formar sin uppfattning om sig själv och sin omgivning med hjälp av sina sinnen. Många behagliga upplevelser och erfarenheter, som att njuta av god mat, lyssna på angenäm musik och att beundra vackra landskap förnimmer vi via våra sinnen.

Vi kan tycka att våra erfarenheter som vi får via våra sinnen är självklara, men världen ser inte likadan ut för alla. Olika brister i sinnesfunktionerna och störningar i centrala nervsystemet kan orsaka att sinnesintryck inte uppstår, eller att informationen som förmedlas via dem är svår att förstå eller uppleva som betydelsefull. 

Sinnesintrycken kan också förbli få eller ensidiga om en person inte själv kan söka sig till aktiviteter och situationer där olika sinnesintryck är möjliga att få.

Anhöriga kan med sin egen aktivitet och genom att anpassa miljön, förbättra personens chanser att delta i ett samspel även om det finns brister i att ta emot sinnesintryck och bearbeta dem.

Det är viktigt att vara medveten om vilket sinne man bäst får kontakt via. Samtalspartnern kan använda sig av denna kanal och erbjuda sådana sinnesupplevelser som väcker intresse och känns behagliga. En vilja att själv uttrycka sig kan uppstå just i sådana här situationer.

Sinnenas uppgifter

Med hjälp av sinnena kan människan vara i kontakt med den yttre världen samt med känslorna i den egna kroppen. 

Med hjälp av sina fjärrsinnen, syn-, hörsel- och luktsinnet, vänder människan sig mot sin omgivning och tar emot information om saker som händer runt omkring henne.

Närsinnena, känsel- och smaksinnet, ger information om saker som sker nära kroppen, hur någonting känns eller smakar. 

Kroppssinnena, positions-, rörelse- och balanssinnet talar om för oss vad som händer i själva kroppen. 

I samspelssituationer är alla sinnena närvarande, och sinnesupplevelserna formas med hjälp av flera olika sinnen. Exempelvis vid närkommunikation smälter ögonkontakt, ljud, beröring och doft samman till en helhet, en angenäm erfarenhet av närhet.

Olika sinnen stödjer även varandra vad gäller förmedling av information. Budskapet kan nå fram via fungerande sinnen, fastän något sinnesområde saknas eller fungerar bristfälligt.

Hur sinnesupplevelser formas

När ett stimuli i eller utanför kroppen flyttas längs med sinnesbanor till hjärnan, uppstår en förnimmelse som ger upphov till en upplevelse eller en erfarenhet. Olika sinnesimpulser förmedlas till egna områden i hjärnan, som är specialiserade på att ta emot information via ifråga varande sinne.

Sinnesförnimmelserna upplevs till en början som lösryckta sinnesintryck. Sinnesförnimmelserna blir betydelsefulla först efter en invecklad bearbetning av informationen.

Tolkningen påverkas av sinnesstämningar och känslor, minne och minnen samt förväntningar. Sinnesförnimmelserna jämförs med tidigare erfarenheter och varseblivningar via andra sinnen. Först efter detta kan människan känna igen ifråga varande sinnesförnimmelse, och fungera i enlighet med vad sinnesupplevelsen förutsätter. 

Exempelvis doften av äpple förnimmas via doftsinnet. Doften i sig, hjälper inte personen att känna igen äpplet, utan på basen av erfarenheter vet personen hur olika frukter doftar. I sinnet väcks också minnen och känslor från tidigare situationer, där man förnummit samma doft. Syn-, känsel- och smaksinnet kompletteras av doftföreställningar, som gör det lättare att känna igen olika saker. När människan känner igen äpplet kan hon fortsätta äta med gott samvete och njuta av de sinnesupplevelser hon får.

Sinnenas utveckling

Människan får många sinnesupplevelser redan före födseln. En nyfödd baby är färdigt inriktad på att förnimma väsentliga aspekter av samspelet. Den vuxna i sin tur svarar kanske omedvetet på babyns budskap just med hjälp av de sinnen som fungerar bäst. Att bli buren i famnen, gungad, känna närhet och höra bekanta, trygga ljud är just vad ett litet barn behöver i den tidiga utvecklingen.

De, till sin funktion, enklaste sinnena känsel-, smak- och luktsinnet, fungerar välutvecklat från första stund. Med hjälp av dem bekantar sig barnet med den vuxna som sköter om det och lugnar också ner sig när det upplever bekanta sinnesförnimmelser, när det känner mammas beröring eller förnimmer doft och smak av mjölk. Med hjälp av hörselsinnet riktar sig barnet mot ljud från omgivningen och känner också tidigt igen de närståendes röster. De mångsidiga hörselimpulser som barnet får via samspel utvecklar sinnet ytterligare. Det till sin funktion mest invecklade sinnet, synsinnet, utvecklas fullt ut sist av alla sinnen.

Under de första månaderna utvecklas sinnena skilt för sig. Till en början inhämtar barnet olika sinnesintryck utan att analysera dem desto mera. När barnet känner mammans beröring på sin hud, upplevs den kanske endast som en behaglig känsla. Barnets sinnesupplevelser är till en början mycket helhetsmässiga och känslobetonade. 

I och med olika erfarenheter som barnet får via samspel, skärps sinnena och blir mera känsliga. De olika sinnena börjar samarbeta allt mera med varandra. När utvecklingen framskrider får barnets egen aktivitet allt större betydelse. Det tar inte längre bara emot sinnesintryck som omgivningen ger det, utan börjar själv söka efter och producera dem.

Bristfällig sinnesfunktion

Bristfällig sinnesfunktion kan bero på många olika saker. Sinnesorganet kan vara skadat, vilket gör att det inte förmedlar informationen vidare till hjärnan för att behandlas. Även hjärnan, som behandlar sinnesintrycken, kan vara utsatt för olika yttre och inre faktorers påverkan i vilket utvecklingsskede som helst. Tiden för skadans uppkomst, samt dess omfång, påverkar hur människans sinnesfunktion och varseblivning utvecklas.

När ett sinnesorgan skadas försvagas sinnesförnimmelserna eller saknas helt, varvid människan har svårt att utnyttja den sinnesinformation som fås via ifråga varande sinne. 

Exempelvis en svårt hörselskadad person har svårt att delta i en diskussion som baserar sig på talat språk, eftersom han inte hör vad samtalspartnerna säger och därmed inte förstår de saker som behandlas under diskussionen. Partnerna bör då i samspelet utnyttja hans andra fungerande sinnesbanor, exempelvis syn- och känselsinnen, med vilkas hjälp kontakt och samförstånd bäst uppstår.

Sinnenas över- eller underkänslighet kan också störa människans förmåga att vara i samspel med sin omgivning. Hjärnan på de människor som reagerar överkänsligt på sinnesförnimmelser registrerar förnimmelserna för kraftigt. Dessa har också svårt att skilja mellan väsentliga och oväsentliga sinnesimpulser.

I samspel kan människan exempelvis uppleva vänlig beröring som pressande, och partens röst som obehagligt hjärtskärande ljud. Följden kan vara att hon undviker fysisk beröring och drar sig undan kontakt.

En människa som reagerar underkänsligt på sinnesförnimmelser får i sin tur inte tillräckligt med sinnesimpulser, utan måste själv söka kraftigare sinnesupplevelser än vanligt för att upprätthålla sin aktivitets- och vakenhetsnivå. 

I samspel kan en sådan människa exempelvis söka så nära kontakt att partnern upplever det som störande.

Skador som härrör sig till hjärnan och dess informationsbehandling gör att människan har svårt att förstå sinnesförnimmelser. Förnimmelserna blir lösryckta och utan betydelse, ifall de inte kopplas till information som inhämtats via andra sinnen eller tidigare sinneserfarenheter. 

Ifall människan inte förstår betydelsen av sina sinnesförnimmelser, har hon också svårt att reagera på dem och agera på ett ändamålsenligt sätt. På funktionsnivå verkar människan sinneshandikappad, fastän inga fel på sinnesorganen finns.

En invecklad bearbetning av sinnesförnimmelser, förståelse och användandet av sinnesintryck kräver en mycket noggrann samordning och ett bra samarbete av de organ som tar emot sinnesförnimmelserna, samt av flera olika hjärnområden.

Den svårt utvecklingsstörda personens problem med sinnesfunktionerna beror inte nödvändigtvis på en skada i själva sinnesorganet, utan på hans bristfälliga förmåga att bearbeta och nyttja de sinneserfarenheter han fått.

Skadorna i hjärnfunktionen har uppstått i ett så tidigt skede av utvecklingen och är så omfattande, att de påverkar all informationsbehandling. På samma sätt som ett barn reagerar den svårt utvecklingsstörda personen helhetsmässigt och känslosamt på många sinnesförnimmelser, och upplever dem endera som behagliga eller obehagliga.

Oftast finns det inte bara en orsak till bakomliggande svårigheter då det gäller sinnesproblematik. Exempelvis har många personer med en grav utvecklingsstörning olika grad av sinnessvårigheter med sina olika sinnen.

Sinnenas över- eller underkänslighet, eller kombinationer av dessa, är också vanliga. Fastän vissa sinnesområden skulle fungera normalt, har dessa personer på grund av sin utvecklingsstörning svårare än vanligt att dra nytta av de sinnen som fungerar bra. Med partens stöd kan samspelet lyckas, när man hittar den sinneskanal som fungerar bäst och utnyttjar denna i samspelet.

Att gallra och uppmärksamma sinnesimpulser

Människan får ständigt mängder av sinnesintryck och får samtidigt sinneserfarenheter via flera olika sinnen. En stor del av förnimmelserna är onödiga och obetydliga i förhållande till situationen där man fungerar. Människan ser, hör, doftar och smakar mycket mera än hon kan varsebli.

Därför behöver människans informationsbehandling en mekanism, som filtrerar bort överlopps information och gör det möjligt att koncentrera sig på den information som är av betydelse just i den aktuella situationen. Denna mekanism kallas för uppmärksamhet.

Exempelvis i samspelssituationer kan människan filtrera bort andra störande faktorer från medvetandet, så som ljud från andra rum eller det man ser genom fönstret och bara koncentrera sig på sin partner och de gemensamma handlingarna. Det att människan för det mesta blir van vid impulser som upprepas på samma sätt hela tiden, gör det också lättare att koncentrera sig.

Bakgrundsljud eller överlopps synimpulser stör inte heller koncentrationen, ifall samtalspartnern eller situationen är tillräckligt intressant.

Selektiv, viljestyrd uppmärksamhet är ingen medfödd förmåga utan den utvecklas så småningom. Ett litet barns uppmärksamhet störs lätt och den växlar från en situation till en annan. När minnet och de inre föreställningarna utvecklats tillräckligt, kan människan viljestyrt ställa in sin iakttagelseförmåga och uppmärksamhet.

Selektiv uppmärksamhet är en förutsättning för alla, så kallade högre kognitiva funktioner (som inlärning och problemlösning), eftersom människan reglerar det för tillfället viktiga innehållet i medvetandet, och väljer vilken information hon sparar i minnet.

En svårt utvecklingsstörd person har ofta svårt att rikta sin uppmärksamhet och reglera den, fastän hans sinnen fungerar bra. Det tar längre tid för en utvecklingsstörd person att vänja sig vid upprepade sinnesstimuli, och därmed blir det lite rum kvar för inhämtning av ny information och inlärning.

I samspelssituationer kan en svårt utvecklingsstörd person ha problem med att dela sin uppmärksamhet, d.v.s. växla sin uppmärksamhet från ämnet man behandlar till sin samtalspartner. Förmågan att kunna dela sin uppmärksamhet är ändå väldigt viktig vad gäller utvecklandet av samspel.

Partnern kan stödja den svårt utvecklingsstörda personen att rikta sin uppmärksamhet genom att välja att betrakta saker som denna är intresserad av. Det är också fördelaktigt att alltid handla efter dennas initiativ. Det lönar sig att sålla bort överflödiga sinnesintryck som stör koncentrationen. I praktiken betyder det exempelvis att man stänger av radion under samspelssituationen och ordnar rummet så att risken för överflödiga synintryck minimeras.

Vakenhetsnivå

Varje tillfälle och det egna sinnestillståndet påverkar hur människan upplever sinnesförnimmelser. När man är trött kan även sådan stimuli som vanligtvis upplevs som angenäm, kännas obehaglig. Människor kan ändå genom att forma sin situation och stimulansvärld, reglera den egna vakenhetsnivån.

En avslappnad stämning skapas exempelvis genom att lyssna till lugn musik, men för att bli vaken och aktiverad krävs annan form av stimuli.

Den svårt utvecklingsstörda personens vakenhet kan variera kraftigt under dagen och från stund till stund. Det är viktigt att närstående personer är observanta på hurudana sinnesförnimmelser som ökar hans uppmärksamhet och koncentration, samt vilka förnimmelser som hjälper honom att slappna av.

Sinnesupplevelser är individuella

Var och en av oss upplever och förnimmer vår värld på olika sätt. En del tycker om starka smaker, rytmisk musik och färggrann miljö, andra upplever samma saker närmast som obehagliga.

Hur man reagerar på sinnesförnimmelser samt hur förnimmelserna formas, beror på människans upplevelsevärld, d.v.s. hurudana sinnesupplevelser hon fått under sitt liv. Även hos den svårt utvecklingsstörda personen utvecklas på basen av erfarenheter personliga affektioner, som närstående personer bör ta i beaktande i samspelet.

För att den svårt utvecklingsstörda personens sinnesfunktioner skall kunna utvecklas, är det viktigt att denna får sinnesupplevelser som motsvarar hans behov. All stimuli och alla de mångsidiga sinnesupplevelser som omgivningen erbjuder är viktiga, så att människan lär sig att använda sina sinnen, samt förstå de saker hon förnimmer.

Multisensorisk aktivitet

Att stödja sinnesförnimmelser och –upplevelser

Kunskap om sinnenas funktion samt hur utvecklingsstörning påverkar bearbetningen av sinnesförnimmelser, kan hjälpa de närstående att bättre förstå den svårt utvecklingsstörda personens värld. Förmåga till empati är en grundförutsättning för ett lyckat samspel.

Att stödja samspel

Genom att aktivera sinnena kan man öka personens medvetenhet och intresse för sin egen omgivning. När intresset väckts kan man få kontakt. När man via något sinne fått kontakt kan man gå vidare till ett ännu mångsidigare samspel. Det väsentliga i allt samspel är inte vilket sinne man utnyttjar, utan att kontakt föds.

För att stödja den svårt utvecklingsstörda personens färdigheter och utveckling krävs det uthållighet och regelbundna aktiviteter, samt att alla parter förbinder sig till en gemensam målsättning.

Vardagsrutiner, bekanta och trygga aktiviteter skapar en grund för samspel, men det är bra om livet också består av överraskande händelser. Roligheter och att ibland avvika från invanda rutiner berikar vardagen. Man kan exempelvis gå ut och gå i regnet och njuta av den nya sinnesupplevelsen.

Sådana händelser kan man sedan genom att minnas uppleva om och om igen. Det är ändå viktigt att observera ifall överraskningen också upplevs angenäm av den svårt utvecklingsstörda personen själv. Ifall den är skrämmande, kan kommunikationen till och med avta.

De närstående personerna kan i vardagen erbjuda den svårt utvecklingsstörda personen många sinnesupplevelser. Känselupplevelser kan fås genom nära kroppskontakt, beröring, massage och genom att tillsammans känna på olika sorts material. Hemma kan man smaka och dofta på olika sorts mat, lyssna på olika ljud i köket och se på ljus som syns ute i mörkret. Man kan också gå ut på upptäcktsfärd i den närbelägna omgivningen och naturen tillsammans. 

Vidare kan enskilda sinnen övas upp under arrangerade samspelsstunder.

HYP-materiallink

När man övar upp sinnen finns det vissa grundprinciper enligt vilka man framskrider, oberoende av vilket sinne man vill aktivera. Genom att observera den svårt utvecklingsstörda personens handlingar, kan de närstående ta reda på vilka dennas starkaste sinnesområden är, samt hur de svagaste sinnena påverkar funktionen på hans övriga sinnen.

Man strävar till att vara i samspel via den starkaste sinneskanalen, och sinnesupplevelserna kompletteras med hjälp av de andra sinnena.

Det är bra att steg för steg vänja sig vid nya sinnesupplevelser. Det är viktigt att man framskrider i den svårt utvecklingsstörda personens egen takt, samt observerar dennas reaktioner. De närstående gör gott i att själva handla lugnt och utan brådska, samt uppmuntra sin utvecklingsstörda part att delta i aktiviteter. Angenäma gemensamma upplevelser uppmuntrar båda samspelsparterna att skaffa sig nya sinnesupplevelser och kommunikationserfarenheter.

Gestaltning av sinnesinformation och samspel stödjs bl.a. genom

• en behaglig atmosfär och en lugn miljö
• att inte ha bråttom
• aktivering av olika sinnen
• en lagom mängd sinnesintryck under en och samma gång
• att sträva till kontakt via det sinne som fungerar bäst
• att framskrida individuellt inom varje sinnesområde
• att reglera uppmärksamheten och hålla kontakten vid liv; vetskap om vilka sinnen som stimulerar uppmärksamheten och koncentrationsförmågan eller hjälper personen att slappna av
• att observera reaktioner
• att erbjuda alternativ
• att ta reda på intresseområden och utnyttja dem i gemensamma situationer
• att upprepa en bekant sinnesupplevelse om och om igen
• att erbjuda positiva, överraskande upplevelser
• att minnas sinneserfarenheter och repetera dem
• rätt längd på aktiviteter; den utvecklingsstörda personen har möjlighet att avbryta aktiviteten när han själv vill.

Som sakkunnig talterapeut Katja Burakoff, Kehitysvammaliitto / Tikoteekki

Bild: Pekka Elomaa