Synsinnet är av alla människans sinnen det mest specialiserade och komplicerade. Människan tar hela tiden emot och behandlar massor av information med sitt synsinne. Av all den information som våra sinnen behandlar är över 80 procent reserverat för synsinnet.

För det mesta fungerar synens alla delområden bra tillsammans och synen används utan besvär.

Med sin syn kan människan

• fokusera blicken på ett objekt som är intressant
• följa ett objekt i rörelse
• se saker av olika storlek och avstånd tydligt
• skilja detaljer från helheter
• avgöra avstånd och riktningar
• se färger
• se i mörker eller dunkelt ljus

I ett tidigt utvecklingsskede är synobservationer centrala för att inspirera inlärning. Synsinnet utvecklas främst inom det första levnadsåret men finjustering av olika funktioner kräver flera års användningserfarenhet samt många olika synförnimmelser.

Ett nyfött barn kan fokusera blicken på ljus eller ansikten och det är ofta människoansikten som intresserar barnet mer andra objekt i början. I ett tidigt skede kan barnet bara urskilja ögon och mun eftersom förmågan att urskilja kontraster inte har utvecklats tillräckligt.

Vid ett halvt års ålder kan barnet följa föremål som rör sig och har också snabba ögonrörelser. Småningom utvecklas även synsinnets andra delområden.

Av de svårast utvecklingsstörda människorna har över en tredjedel en synskada som påverkar deras förmåga ta emot information via synsinnet och att förstå betydelsen av saker de ser. Om det finns brister i synen och syngestaltningen kan det vara svårt att utan hjälp av personer i omgivningen klara av många dagliga funktioner, så som att gå i trappor och hantera olika föremål. Passivitet, klumpighet och olika kontaktsvårigheter kan vara tecken på att man har problem med synen.

Betydelsen i samspelet

Att få blickkontakt anses vara en av den tidiga utvecklingens milstolpar. Även som vuxen hör ögonkontakt till samspelets hörnstenar. Med blicken och hur man riktar den kan människor kontrollera om en annan är närvarande och intresserad av samspelet eller om hennes uppmärksamhet är riktat mot något annat.

Att vara i fokus och erfarenheten av, att ”man ser mig och jag är viktig för den andra människan” är också viktigt för känslan av tillhörighet och självkänslan.

Med blicken kan människor ordlöst dela med sig av många saker. I en situation, då det t.ex. händer något överraskande, kan blicken riktad mot samtalspartnern berätta: ”Märkte du?” eller ”Vad hände nu?”. För det mest kan den andra parten instinktivt tolka rätt en sådan blick och besvara den.

I den tidiga kommunikations- och samspelsutvecklingen höjer denna delade uppmärksamhet kvaliteten i samspelet. När kommunikationen inte längre är beroende av den andra partens tolkningar är det möjligt för människan att påverka samspelet aktivt och så småningom bli en allt mer jämställd partner.

I samspel ansikte mot ansikte tolkar människor också lätt varandras ansiktsuttryck. Miner förmedlar, för samspelet centrala, känslor men att urskilja dessa små ansiktsrörelser kräver relativt bra syn.

Dessutom måste människan få mycket erfarenhetsbaserad information om olika situationer, sinnesrörelser och nyansskillnaderna i dessa, så att hon kan lära sig att förstå de olika meddelanden som ansiktsuttrycken förmedlar.

Problem med att ta emot och behandla synintryck

Om en människa ser dåligt eller är blind har hon svårt att ta kontakt med sin omgivning, tolka sin samtalspartners meddelanden samt att svara på dem. Avsaknaden av ögonkontakt kan också lätt tolkas som kontaktproblem eller ovilja att samspela, trots att problemet i verkligheten ligger i hur synsinnet fungerar.

För att utvecklingen av samspelsfärdigheter och för informationsinhämtning är det viktigt att man i ett tidigt skede försöker rätta till dålig syn med glasögon och att man tar i beaktande bristerna i synen vardagliga situationer. Samspel och informationsanskaffning måste kompenseras med andra sinnen, som hörsel- och känslosinnet.

En människa som är överkänslig för synförnimmelser kan inte sålla bort den syninformation som hon anser var överflödig på annat sätt än att täcka för ögonen, flytta bort blicken eller dra sig undan situationen. Hon kan bli för ivrig eller bli okoncentrerad ifall det finns för mycket att se på. Även starka ljus kan kännas obekväma.

En människa som är underkänslig för synintryck kan däremot missa många signaler, så som sin partners miner och gester. Att stirra på ljus, blinka med lampor och trycka på ögonen kan bero på att människan behöver mer stimulans för synen. Detta sker ofta på bekostnad av samspelet. Människan drar sig undan i sin egen värld och söker sig bort från kontakt med andra.

I en hjärnsynskada (cerebral synnedsättning, CVI) beror synnedsättningen inte på ögat eller synnerven utan på den delen av hjärnan som behandlar informationen och tolkningen av det som synsinnet förmedlar. En hjärnsynskadad persons synförmåga och synfält varierar från situation till situation och även inom situationen. För den andra parten kan det kännas förvirrande när synen ibland fungerar och ibland inte.

Uppmärksamheten kan vara kort och störningsbenägen och inte heller nya, intressanta synstimuli väcker nyfikenhet. Att känna igen ansikten, tolka miner eller skilja på människor och föremål i omgivningen kan också vara svårt.

Trots en synskada är det i allmänhet lätt att röra sig i bekanta miljöer och att undvika hinder. För personer med grav utvecklingsstörning är synproblem vanliga. De kan samtidigt också ha andra brister i synen.

Anpassning av miljön och stöda tolkning av synintryck

Ifall en person har klara brister i hur synsinnet fungerar, är det viktigt för personer i omgivningen att uppmärksamma detta i vardagen och i samspelssituationer. Att tala högt och nämna personens namn, meddelar att partnern är nära och tar kontakt. Partnern kan med beröring meddela att hon vill påbörja samspelet. Dessutom kollar man om personen vill gå vidare i situationen. Det är viktigt att partnern är tillräckligt nära och är inom synfältet under hela samspelet.

De närstående kan förmedla många känslor med sitt kroppsspråk. Kroppskontakt, beröring och ändring på tonläge hjälper den gravt utvecklingsstörda personen att förstå den andra partens känslotillstånd. Man kan också göra det lättare för personen att tolka ansiktsuttryck och gester med hjälp av bättre belysning, make-up, svartbågade glasögon och färggranna kläder. De två parterna kan också bekanta sig med varandra genom att känna på varandras ansikten.

I situationer med delad uppmärksamhet och när man bekantar sig med omgivningen behöver den gravt utvecklingsstörda människan och personer i omgivningen alternativa sätt då synen inte kan användas. Partnern kan stödja utforskningen av föremål genom att hämta dem nära den gravt utvecklingsstörda människan, leda utforskningen genom att hålla sin egen hand på hennes hand och samtidigt beskriva föremålets intressanta egenskaper.

Man framskrider lugnt, i den gravt utvecklingsstörda människans egen takt. Hon ges också möjlighet till att självständigt bekanta sig med sakerna utan att partnern styr.

De närstående kan hjälpa till med att styra uppmärksamheten genom att gallra bort all överlopps synstimulans från omgivningen. En gravt handikappad person har svårt att koncentrera sig på många förnimmelser samtidigt, exempelvis lyssna och se. Partnern kan hjälpa koncentrationen genom att använda pauser i sitt eget tal och vid behov vara alldeles tyst. En tillräckligt nära, ansikte mot ansikte kontakt hjälper också i situationer där det finns många andra synimpulser som tävlar med samspelet.

Att aktivera synsinnet

Meningen med att aktivera synsinnet är att väcka människans intresse för en mångsidig synanvändning. Det naturligaste och mest effektiva sättet är att planera näromgivningen och vardagliga funktioner så att redan den erbjuder stimulans för synutvecklingen. När man planerar olika aktiviteter är det viktigt att ta i beaktande hurdant synproblem det är fråga om och vilka saker som intresserar just den här människan mest.

Exempel på hur synsinnet kan aktiveras:

• man bekantar sig tillsammans med olika material och aktiviter: känner, lyssnar, luktar och smakar
• man uppmuntrar till självständig utforskning: man hänger upp prasslande, skinande och färggranna föremål så att personen själv kan ta i dem
• man bevarar viktiga föremål på samma ställe så att man kan utforska dem också senare
• man övar sig att se mönster: man ställer lysande, randiga och färggranna föremål mot en enkel, enfärgad bakgrund
• man övar sig att följa med och att fokusera med blicken: man flyttar en ficklampas ljus i ett dunkelt rum, man använder också lampan som spotlight
• man ser till att personen har en bra sittställning, belysning och att saker är tillräckligt nära och på rätt ställe i synfältet.
• man gör det lättare att röra sig hemma genom att ha en tydlig miljö med klara färger
• man försäkrar sig om att personen inte har epilepsi ifall man använder sig av randigt material eller blinkande lampor

Som sakkunnig talterapeut Katja Burakoff, Kehitysvammaliitto / Tikoteekki

Bild: Pekka Elomaa