Yttrandefrihet – sett med en autists ögon

Jag är en högfungerande autist (HFA)i femtioårsåldern. Jag diagnosticerades när jag var trettio och efter det har jag fått habilitering och stöd. Jag har studerat inom flera olika områden både på universitet (språk, litteratur, språkvetenskap, kommunikation, teologi) och på yrkesskola inom elbranschen.  Numera är jag inskriven vid universitetet på teologiska fakulteten (för tillfället har jag ett mellanår) och jag verkar som autismaktivist genom att skriva om ämnet (bl.a. bloggar i Papunet). Jag har också ett bokprojekt på gång om vad autistiskt tänkande kan tillföra teologin.

För mig innebär yttrandefrihet att kunna ge uttryck för mina åsikter, erfarenheter, tankar, känslor och handlingar med mera på mitt eget språk och enligt min egen logik, genom att samtidigt respektera andras yttrandefrihet. Som en teoretisk person har jag ett behov av att uttrycka mina tankar i form av teorier. Till exempel tänker jag att människor som inte har autism använder ett symboliskt, mångtydigt språk, medan personer med autism ofta fungerar utgående från arketyper, där det finns en mall för olika saker som sedan förverkligas. Som en person med autism har jag också ett behov av att förutse och strukturera olika situationer. Vanligen strukturerar jag via mejl upp en träff med någon på förhand enligt en modell. Till exempel promenad – kaffe – samtal.  Eller så tar jag mig an saker enligt strukturen realiteter - reaktioner - hantering av saken – omorientering. Jag kommunicerar helst skriftligt och det ger dagens teknologi såsom e-post, textmeddelanden och Whatsapp goda möjligheter till. Man kan ju också skicka bilder i sina meddelanden.

Jag blir dagligen tvungen att fundera på min egen logik i handlingar och kommunikation, och att relatera detta till hur andra människor som inte har autism fungerar. De är ofta fokuserade på personliga och sociala berättelser (medan min värld alltså består av teorier, förutseende och strukturer). Jag har lärt mig att begära en sorts struktur – till exempel hos tandläkaren vill jag att man borrar lite åt gången och sedan håller paus och om jag lyfter handen vill jag ha paus igen – men det är överraskande svårt för människor att agera efter min begäran om förutseende och strukturering. Man lyssnar nog på mig, men ofta kan man inte agera förutseende och strukturerat då den egna handlingsprincipen är mer personlig och social. Detta är emellertid belastande för mig och jag får genast ett behov av att strukturera och förutse. Jag skulle inte säga att jag upplever medveten diskriminering, men olika sätt – om man inte förstår dem – ger upphov till någon grad av diskriminering eller en vilja att dra sig ur kommunikationssituationer.

Enligt mig innebär yttrandefrihet också skyldigheten att försöka förklara det egna sättet att kommunicera och agera. Förhoppningsvis gav det här inlägget en del riktlinjer för att förstå och stöda en autistisk människas yttrandefrihet.

Pia Hämäläinen