Sinnenas betydelse i samspel

Människan formar sin uppfattning om sig själv och sin omgivning med hjälp av sina sinnen. Vi kan tycka att det vi upplever genom våra sinnen är självklart, men världen är inte likadan för alla. Olika brister i sinnesfunktionerna och störningar i centrala nervsystemet kan leda till att sinnesintryck inte uppstår, eller att informationen som förmedlas via dem är svår att förstå eller uppleva som betydelsefull.

Sinnesintrycken kan också bli för få eller för ensidiga om en person inte själv kan delta i aktiviteter och situationer där det är möjligt att få olika sinnesintryck. Närstående kan aktivt anpassa omgivningen för att förbättra personens chanser att delta i ett samspel, även om det finns brister i sinnesfunktionerna.

Det är viktigt att vara medveten om vilket sinne som fungerar bäst i kommunikationen. Samtalspartnern kan då fokusera på just det sinnet och erbjuda sinnesupplevelser som väcker intresse och känns behagliga. Då kan en vilja eller ett behov av att uttrycka sig uppstå.

Sinnenas uppgifter

Genom sinnena kan människan få kontakt med sin omgivning, men också med sina egna känslor. Med hjälp av de tre fjärrsinnena (syn, hörsel och lukt) vänder sig människan mot sin omgivning och tar emot information om saker som händer runt omkring henne. De två närsinnena (känsel och smak) ger information om saker som sker nära kroppen, hur någonting känns eller smakar. Kroppssinnena (position, rörelse och balans) talar om för oss vad som händer i själva kroppen.

I samspelssituationer är alla sinnen närvarande, och sinnesupplevelserna formas med hjälp av flera olika sinnen. I ett nära samspel sammanvävs ögonkontakt, ljud, beröring och doft till en helhet som ger en angenäm upplevelse av närhet. Olika sinnen stöder varandra då information förmedlas. Informationen kan nå fram via fungerande sinnen, även om något annat sinne saknas eller fungerar bristfälligt.

Hur sinnesupplevelser formas

När ett stimuli, i eller utanför kroppen, förflyttas längs med sinnesbanor till hjärnan, uppstår en förnimmelse som leder till en upplevelse eller en erfarenhet. Olika sinnesimpulser förmedlas till egna områden i hjärnan, som är specialiserade på att ta emot information från just det sinnet.

Sinnesförnimmelserna upplevs till en början som lösryckta sinnesintryck. Sinnesförnimmelserna blir betydelsefulla först efter en komplicerad bearbetning av informationen. Tolkningen påverkas av sinnesstämningar och känslor, minnet samt förväntningar. Sinnesförnimmelserna jämförs med tidigare erfarenheter och varseblivningar via andra sinnen. Först efter detta kan människan känna igen i fråga varande sinnesförnimmelse, och reagera enligt vad sinnesupplevelsen förutsätter.

Till exempel kan doften av äpplen uppfattas via luktsinnet. Doften i sig, hjälper inte personen att känna igen äpplet, utan på basen av tidigare erfarenheter vet personen hur olika frukter doftar. Minnen och känslor från tidigare situationer, där man upplevt samma doft, återkommer. Syn-, känsel- och smaksinnet kompletterar doftupplevelsen, som gör det lättare att känna igen olika saker. När människan känner igen äpplet kan hon fortsätta äta och njuta av de sinnesupplevelser hon får.

Sinnenas utveckling

Människan får många sinnesupplevelser redan före födseln. En nyfödd baby kan redan uppfatta väsentliga aspekter av samspelet. Den vuxna i sin tur svarar kanske omedvetet på babyns budskap just med hjälp av de sinnen som fungerar bäst. Att få vara i famnen eller bli gungad, känna närhet och höra bekanta, trygga ljud är just vad ett litet barn behöver i den tidiga utvecklingen.

De enklaste sinnena, känsel-, smak- och luktsinnet, fungerar väl från första stund. Med hjälp av dem bekantar sig barnet med den vuxna som sköter om det och lugnar också ner sig när det upplever bekanta sinnesförnimmelser, när det känner mammans beröring eller känner doft och smak av mjölk.

Med hjälp av hörselsinnet riktar sig barnet mot ljud från omgivningen och känner också tidigt igen de närståendes röster. De mångsidiga hörselimpulser som barnet får via sampel utvecklar sinnet ytterligare. Det mest invecklade sinnet, synsinnet, kräver mera informationsbehandling och utvecklas sist av alla sinnen.

Under de första levnadsmånaderna utvecklas sinnena skilt för sig. Till en början inhämtar barnet olika sinnesintryck utan att analysera dem desto mera noggrant. När barnet känner mammans beröring på sin hud, upplevs den kanske endast som en behaglig känsla. Barnets sinnesupplevelser är till en början mycket helhetsmässiga och känslobetonade.

Till följd av olika erfarenheter som barnet får via samspel, skärps sinnena och blir mera känsliga. De olika sinnena börjar samarbeta allt mera med varandra. När utvecklingen framskrider får barnets egen aktivitet allt större betydelse. Barnet tar inte längre bara emot sinnesintryck som omgivningen ger, utan det börjar själv söka efter eller producera sinnesintryck.

Bristfällig sinnesfunktion

Bristfällig sinnesfunktion kan bero på många olika faktorer.  Sinnesorganet kan vara skadat, vilket gör att information inte förmedlas vidare till hjärnan för att behandlas. Även hjärnan, som behandlar sinnesintrycken, kan vara utsatt för skador i olika utvecklingsskeden. Tiden för skadans uppkomst, samt dess omfattning, påverkar hur människans sinnesfunktioner och varseblivning utvecklas.

När ett sinnesorgan skadas försvagas eller försvinner sinnesförnimmelserna och människan har svårt att utnyttja den information som fås genom det specifika sinnet. Till exempel har en hörselskadad person svårt att delta i en diskussion som baserar sig på talat språk, eftersom hon inte hör vad samtalspartnern säger och därmed inte förstår vad som diskuteras. Samtalspartnern bör då i samspelet utnyttja hens andra fungerande sinnen, till exempel syn- och känselsinnen, genom vilka kontakt och samförstånd uppstår bäst.

Sinnenas över- eller underkänslighet kan också påverka människans förmåga att ha ett fungerande samspel med sin omgivning. Hjärnan hos personer med överkänslighet registrerar sinnesförnimmelserna för kraftigt och de har också svårt att skilja mellan väsentliga och oväsentliga sinnesimpulser. I ett samspel kan människan till exempel uppleva vänlig beröring som påfrestande och samtalspartnerns röst som obehagligt skärande ljud. Följden kan vara att hon undviker fysisk beröring och drar sig undan kontakt.

En människa som reagerar underkänsligt på sinnesförnimmelser får i sin tur inte tillräckligt med sinnesimpulser, utan måste själv söka kraftigare sinnesupplevelser än vanligt för att upprätthålla sin aktivitets- och vakenhetsnivå. I ett samspel kan det till exempel ta sig uttryck genom att personen söker så nära kontakt att andra upplever det som störande.

Skador som härrör sig till hjärnan och dess informationsbehandling gör att människan har svårt att förstå sinnesförnimmelserna. Förnimmelserna blir lösryckta och utan betydelse, ifall de inte kopplas till information som inhämtats via andra sinnen eller tidigare sinneserfarenheter. Om människan inte förstår betydelsen av sina sinnesförnimmelser, har hon också svårt att reagera på dem och agera på ett ändamålsenligt sätt. Då kan personen verka ha en sinnesfunktionsnedsättning , även om det inte finns någon avvikelse på sinnesorganen.

En mångfasetterad bearbetning av sinnesförnimmelser, förståelse och användandet av sinnesintryck kräver en mycket noggrann samordning och ett bra samarbete av de organ som tar emot sinnesförnimmelserna, samt av flera olika områden i hjärnan. Om en person med grav intellektuell funktionsnedsättning har problem med sinnesfunktionerna beror det inte nödvändigtvis på en skada i själva sinnesorganet, utan på en bristfällig förmåga att bearbeta och använda de sinneserfarenheter personen fått. Skadorna i hjärnfunktionen har uppstått i ett så tidigt skede av utvecklingen och är så omfattande, att de påverkar all informationsbehandling. En person med grav intellektuell funktionsnedsättning kan reagera helhetsmässigt och känslosamt på många sinnesförnimmelser och upplever dem endera som behagliga eller obehagliga.

Ofta finns det flera orsaker till att en person har svårigheter med sinnesförnimmelserna. Till exempel har många personer med grav intellektuell funktionsnedsättning olika grader av sinnessvårigheter med sina olika sinnen. Sinnenas över- eller underkänslighet, eller kombinationer av dessa, är också vanliga. Fastän vissa sinnesområden skulle fungera normalt, har dessa personer på grund av sin intellektuella funktionsnedsättning svårare än vanligt att dra nytta av de sinnen som fungerar bra. Med samtalspartnerns stöd kan samspelet lyckas, när man hittar den sinneskanal som fungerar bäst och utnyttjar denna i samspelet.

Att gallra och uppmärksamma sinnesimpulser

Människan får ständigt mängder av sinnesintryck och får samtidigt sinneserfarenheter via flera olika sinnen. En stor del av förnimmelserna är onödiga och obetydliga i förhållande till den situationen man är i. Människan ser, hör, doftar och smakar mycket mera än hon kan uppfatta. Därför behöver människans informationsbehandling en mekanism, som filtrerar bort överloppsinformation och gör det möjligt att koncentrera sig på den information som är av betydelse just i den aktuella situationen. Denna mekanism kallas för uppmärksamhet.

I samspelssituationer kan människan filtrera bort andra störande faktorer från medvetandet, så som ljud från andra rum eller det man ser genom fönstret och bara koncentrera sig på sin samtalspartner och det gemensamma agerandet. Det att människan för det mesta blir van vid impulser som upprepas på samma sätt hela tiden, gör det också lättare att koncentrera sig. Bakgrundsljud eller överflödiga synimpulser stör inte heller koncentrationen, ifall samtalspartnern eller situationen är tillräckligt intressant.

Selektiv, viljestyrd uppmärksamhet är ingen medfödd förmåga utan den utvecklas så småningom. Ett litet barns uppmärksamhet störs lätt och den växlar från en situation till en annan. När minnet och de inre föreställningarna utvecklas tillräckligt, kan människan styra sin iakttagelse och uppmärksamhet med vilja. Selektiv uppmärksamhet är en förutsättning för de högre kognitiva funktionerna (som inlärning och problemlösning), eftersom människan reglerar innehållet i medvetandet enligt vad som är viktigt just då, och väljer vilken information hon sparar i minnet.

En person med grav intellektuell funktionsnedsättning har ofta svårt att rikta sin uppmärksamhet och reglera den, fastän hennes sinnen fungerar bra. Det tar längre tid för en person med intellektuell funktionsnedsättning att vänja sig vid upprepade sinnesstimuli, och därmed blir inhämtningen av ny information och inlärningen lidande. I samspelssituationer kan en person med intellektuell funktionsnedsättning ha problem med att dela uppmärksamhet, alltså att växla sin uppmärksamhet från ämnet man behandlar till sin samtalspartner.

Förmågan att kunna dela sin uppmärksamhet är ändå väldigt viktig då det gäller utvecklingen av samspel. Samtalspartnern kan stöda en person med intellektuell funktionsnedsättning att rikta sin uppmärksamhet genom att välja saker som denna är intresserad av. Det är också fördelaktigt att följa de initiativ som personen själv tar. Det lönar sig att sålla bort överflödiga sinnesintryck som stör koncentrationen. I praktiken betyder det till exempel att man stänger av radion under samspelssituationen och ordnar rummet så att risken för överflödiga synintryck minimeras.

Vakenhetsnivå

Varje tillfälle och det egna sinnestillståndet, påverkar hur människan upplever sinnesförnimmelser. När man är trött kan även sådana stimuli, som vanligtvis upplevs som angenäma, kännas obehagliga. Människan kan genom att forma sin situation och stimulansvärld, reglera den egna vakenhetsnivån. En avslappnad stämning skapas till exempel genom att lyssna på lugn musik, men för att bli vaken och aktiverad krävs en annan form av stimuli.

Vakenheten hos en person med grav intellektuell funktionsnedsättning kan variera kraftigt under dagen och från stund till stund. Det är viktigt att närstående personer är observanta på hurudana sinnesförnimmelser som ökar uppmärksamheten och koncentrationen, samt vilka förnimmelser som hjälper till att slappna av.

Sinnesupplevelser är individuella

Var och en av oss upplever och uppfattar vår värld på olika sätt. En del tycker om starka smaker, rytmisk musik och färggrann miljö, andra upplever dessa saker nästan som obehagliga. Hur man reagerar på sinnesförnimmelser samt hur förnimmelserna formas, beror på människans upplevelsevärld, alltså hurudana sinnesupplevelser hon fått under sitt liv. Även hos en person med intellektuell funktionsnedsättning utvecklas personliga tycken på basen av erfarenheter, som närstående bör ta i beaktande i samspelet.

För att sinnesfunktionerna hos en person med intellektuell funktionsnedsättning ska kunna utvecklas, är det viktigt att denna får sinnesupplevelser som motsvarar hens behov. All stimuli och alla de mångsidiga sinnesupplevelser som omgivningen erbjuder är viktiga, så att människan lär sig att använda sina sinnen, samt förstå de saker hon upplever.

Att stödja sinnesförnimmelser och -upplevelser

Kunskap om sinnenas funktion samt hur en intellektuell funktionsnedsättning påverkar bearbetningen av sinnesförnimmelser, kan hjälpa de närstående att bättre förstå hur en person med intellektuell funktionsnedsättning upplever världen. Förmåga till empati är en grundförutsättning för ett lyckat samspel. Genom att aktivera sinnena kan man öka personens medvetenhet och intresse för sin egen omgivning. När intresset väckts kan man få kontakt. Då man genom något sinne fått kontakt kan man gå vidare till ett ännu mångsidigare samspel. Det väsentliga i allt samspel är inte vilket sinne man utnyttjar, utan att kontakt föds.

För att stödja färdigheterna och utvecklingen hos en person med intellektuell funktionsnedsättning krävs det uthållighet och regelbundna aktiviteter, samt att alla parter förbinder sig till en gemensam målsättning. Vardagsrutiner, bekanta och trygga aktiviteter skapar en grund för samspel, men det är bra om livet också består av överraskande händelser. Att ibland avvika från invanda rutiner berikar vardagen. Man kan till exempel gå ut och gå i regnet och njuta av den nya sinnesupplevelsen. Sådana händelser kan man sedan uppleva om och om igen genom att minnas tillbaka. Det är ändå viktigt att observera ifall överraskningen också upplevs som angenäm hos personen med intellektuell funktionsnedsättning. Ifall den är skrämmande, kan kommunikationen till och med avta.

De närstående personerna kan i vardagen erbjuda en person med grav intellektuell funktionsnedsättning många sinnesupplevelser. Känselupplevelserna kan fås genom nära kroppskontakt, beröring, massage och genom att tillsammans känna på olika sorts material. Hemma kan man smaka och dofta på olika sorts mat, lyssna på olika ljud i köket och se på ljus som syns ute i mörkret. Man kan också gå ut på upptäcktsfärd i närmiljön och naturen tillsammans.

Dessutom kan enskilda sinnen övas upp under arrangerade samspelsstunder. När man övar upp sinnen finns det vissa grundprinciper att följa, oberoende av vilket sinne man vill aktivera.  Genom att observera agerandet hos en person med grav intellektuell funktionsnedsättning, kan de närstående ta reda på vilka de starkaste sinnesområden är, samt hur de svagaste sinnena påverkar funktionen på hens övriga sinnen.  

Man strävar till att vara i samspel via den starkaste sinneskanalen, och sinnesupplevelserna kompletteras med hjälp av de andra sinnena. Det är bra att stegvis vänja sig vid nya sinnesupplevelser. Det är viktigt att man framskrider i en takt som passar personen med intellektuell funktionsnedsättning, samt observerar hens reaktioner. Det är bra om de närstående själva handlar lugnt och utan brådska, samt uppmuntrar personen med intellektuell funktionsnedsättning att delta i aktiviteter. Angenäma gemensamma upplevelser uppmuntrar båda samspelsparterna att skaffa sig nya sinnesupplevelser och kommunikationserfarenheter.

Sinnesförnimmelser i samspel stöds genom:

• En behaglig atmosfär och en lugn miljö
• Att inte ha bråttom
• Aktivering av olika sinnen
• En lagom mängd sinnesintryck under en och samma gång
• Att sträva till kontakt via det sinne som fungerar
• Att framskrida individuellt inom varje sinnesområde
• Att reglera uppmärksamheten och hålla kontakten vid liv; vetskap om vilka sinnen som stimulerar uppmärksamheten och koncentrationsförmågan eller hjälper personen att slappna av
• Att observera reaktioner
• Att erbjuda alternativ
• Att ta reda på intresseområden och utnyttja dem i gemensamma situationer
• Att upprepa en bekant sinnesupplevelse om och om igen
• Att erbjuda positiva, överraskande upplevelser
• Att minnas sinneserfarenheter och repetera dem
• Rätt längd på aktiviteter, att personen med intellektuell funktionsnedsättning själv har möjlighet att avbryta aktiviteten när hen själv vill