Kommunikation via snabbritning

Metoden för snabbritning stöder kommunikationen i samtalssituationer där det inte finns de nödvändiga kommunikationsbilderna eller symbolerna på en kommunikationskarta eller i ett kommunikationsprogram. Metoden lämpar sig även för situationer där kommunikationshjälpmedel inte är tillgängliga.

Utvecklingen av metoden för snabbritning (eng. Quick Drawing Communication System) började år 1996 på Kil Day Care. Där insåg man att barn lätt lärde sig att rita tillsammans med sina kamrater med talsvårigheter, när de fick modell och vägledning av vuxna. Även mycket små barn frågade nyfiket: ”Hur skulle jag rita för att få veta vad Mats gillar med teater?”

Metoden kräver inga särskilda konstnärliga talanger, eftersom varje bild alltid förklaras muntligt. Det är viktigt att bilderna ritas snabbt så att barnet inte blir uttråkat av att vänta. I praktiken tycker nästan alla barn om att rita, oavsett om barnet har en talsvårighet eller inte. Vuxna har också en låg tröskel att börja använda ritandet som kommunikationsmedel när man förstår att utseendet på själva teckningen inte är centralt.

Snabbritning kräver att en vuxen koncentrerar sig och praktiskt taget övar tekniken. Dessutom är det viktigt att följa barnets reaktioner för att verkligen diskutera med barnet om vad hen vill berätta. När man använder denna metod måste man också ta sig tid för det. Användningen av snabbritning är utmanande för en vuxen men mycket givande. Ett barn som lyckas få fram sitt budskap berömmer ibland till och med den skickliga vuxna.

Även om det kan vara arbetsamt och tidskrävande att rita, så tycker barn om det. En gång gillade ett barn snabbritandet så mycket att hen medvetet försökte leda den vuxna fel, för att snabbritandet inte skulle ta slut.

Grundprincipen

Bilder ritas snabbt på papper. Antalet bilder som används samtidigt beror på barnets språkkunskaper och korttidsminne. Varje bild har alltid en fråga ritad bredvid sig, och den kan få olika betydelser, såsom ”gäller något annat, ingen bild, gäller båda” osv.

Möjligheterna för ett icke talande barn att göra initiativ eller berätta om saker, är mycket begränsade. En mångsidig användningen av alternativ och kompletterande kommunikation (AKK) möjliggör att man hittar olika metoder i olika situationer. I fallet med ett barn med många funktionsnedsättningar, uttrycker barnets ansiktsuttryck, gester, kroppsspråk och ljud ofta barnets behov att säga eller uttrycka något, men omgivningen kanske inte alltid märker eller tolkar barnet rätt.

Vi har alla erfarenheter som vi delar med våra medmänniskor. Barnens trevliga upplevelser berättas i daghemmet om och om igen från morgonen. Farmor kom på besök, jag hade födelsedag eller vi gick på bio. Snabbritning är ett bra verktyg för att ta reda på barnets trevliga upplevelser och naturligtvis också de obehagliga upplevelserna.

Ett barn med talsvårigheter lovas saker, precis som barn i allmänhet. Om löften inte hålls, har hen ingen möjlighet att påminna om det. Ett talande barn kan länge fråga ”när får jag”, ”när ska vi gå” och kommentera svaren med ”du lovade!”. Med hjälp av att rita kan vi ta reda på vad som har lovats till ett barn med talsvårigheter.

Det finns också situationer där ritandet inte räcker för att ta reda på barnets ärende. Då är det bra att fråga barnet om hen vill börja om eller om hen vill berätta om något annat. Under ritningen får man inte hela tiden gissa och tolka, som ”åh, du vill säkert något”, ”något har hänt dig” osv. Barnet är delaktigt i samtalet när hen får delta aktivt. När saken har klargjorts bör den också kontrolleras genom att fråga barnet om det verkligen var det här ärendet hen ville berätta.

Enligt erfarenheter från daghemmet är metoden för snabbritning mycket lämplig för barn. Den lämpar sig utmärkt att användas i slutskedet av PECS-metoden, när barnet har förstått bildernas kommunikativa betydelse. För vuxna personer med talsvårigheter lämpar sig metoden säkert utmärkt.

Text: Talterapeut, handledare Hannele Merikoski

Mer information

Artikeln ”Ritande som ett medel för hinderfri kommunikation” av Hannele Merikoski (Tikonen-publication, 2020)