PECS®-metoden

PECS® (Picture Exchange Communication System) är en metod som utvecklades i USA och syftar till att stödja samspel och kommunikation. Den har utvecklats av talterapeuten Lori Frost och psykologen Andrew Bondy. PECS kan användas av både små barn och vuxna med autism eller andra problem som påverkar kommunikationsutvecklingen. Tanken är att lära grundläggande färdigheter om syftet med kommunikation. Exemplen i den här artikeln handlar om användning av PECS med barn.

Med hjälp av PECS -metoden lär man barnet att i sociala situationer initiera till kommunikation. Därefter går man snabbt vidare till att träna bildidentifiering, bygga upp ett ordförråd med bilder och lära sig att kommentera. Träningen integreras i vardagliga situationer där begreppen lärs in i meningsfulla sammanhang som en naturlig del av interaktionen. Att komma igång med träningen är enkelt, och användningen av PECS utesluter inte andra metoder. Det kräver inte heller stora ekonomiska resurser eller specialkompetens. Alla kan använda PECS i vardagliga situationer efter att ha fått råd och anvisningar av experter.

Att lära sig kommunikation och initiativförmåga

I PECS-metoden behöver eleven inte först lära sig speciella arbetsfärdigheter eller bildidentifiering, utan man kommer direkt åt kärnan i kommunikationen. Det första och avgörande steget innan man börjar med den faktiska träningen är att identifiera de saker som barnet gillar mest. Detta görs i samarbete med föräldrarna och genom att observera fria valsituationer. Föräldrarna vet oftast vad barnet gillar mest. Läraren bestämmer inte vad man ska ”prata om” med barnet i den här metoden. Man accepterar det som intresserar barnet mest, oavsett om det är en korv, en slime-spindel eller godis.

I början av PECS-träningen lär man barnet att byta ett bildkort mot det de vill ha genom att använda lärarens hjälp. Förståelse för bildens betydelse behövs inte. Läraren reagerar och svarar omedelbart på barnets begäran. På detta sätt lär sig barnet kommunikationens grundidé – att påverka en annan person, att ge och ta emot. För att undvika att barnet blir beroende av ledtrådar från sin kommunikationspartner, ges inga verbala ledtrådar. Läraren använder heller inte ledande gester eller ansiktsuttryck.

Håll barnets intresse vid liv

Motivationen är avgörande. Träningen får inte vara ointressant eller meningslös för barnet, och genom ständig kartläggning ser man till att barnets intresse och motivation för träningen bibehålls. Läraren måste vara känslig och kreativ för att hitta lämpliga material för varje barn. Det är också viktigt med en stark koppling till föräldrarna och andra samarbetspartners.

Särskilt i början är det viktigt att skapa en situation där barnet verkligen vill ha något. Samtidigt visar man konkret med fysiskt stöd hur barnet kan be om det. Genom många repetitioner förmedlar man till barnet vad som är kärnkonceptet i kommunikation. Det handlar om att förmedla ett meddelande till en annan person så att man får feedback. Kommunikation innebär inte att trycka på en bild om ingen ser det. Det viktiga är att rikta förfrågan till en annan person så att den personen måste reagera.

PECS-övningar lär barnet att vara en aktiv och uthållig initiativtagare och interaktionspartner. PECS-läraren är positivt närvarande i situationen. Hen har det barnet vill ha, men i övningssituationer är läraren helt passiv i initiativtagande. För att få vad de vill ha måste barnet självständigt och aktivt söka kontakt med läraren – även när lärarens uppmärksamhet medvetet är riktad någon annanstans.

Med PECS tar vi små steg

Kommunikation tränas i korta sessioner i olika situationer och med många människor. På det här sättet säkerställer man att färdigheterna sprids i takt med inlärningen. I bästa fall är PECS-undervisning som en glad föreställning där vuxna vet handlingen, som barnet fortfarande lär sig.

När initiativförmåga och interaktion tränas är det ofta två vuxna närvarande – en som fungerar som kommunikationspartner och en som hjälper barnet att motoriskt lära sig nya steg. Assistenten är också tyst under träningsövningarna. Deras enda uppgift är att fysiskt hjälpa barnet att utföra rätt bildbyte.

Faserna i PECS-metoden

I PECS-metoden följer man ett detaljerat protokoll.

I den första fasen lär man barnet idén om att byta en bild mot något. Målet i denna fas är att barnet, när hen ser det hen vill ha, självständigt kan ta en bild, söka upp sin kommunikationspartner och lämna över bilden till den personen. I övningarna använder man flera saker som motiverar barnet, men bara en sak i taget.

Medan barnet arbetar får det inte några verbala ledtrådar. Den vuxne namnger den önskade saken först när barnets ”uttalande” har avslutats dvs barnet har gett bildkortet till läraren.

I den andra fasen ökar spontaniteten. I slutet av denna fas kan barnet självständigt gå till sin kommunikationspärm, ta en bild, närma sig en vuxen och lämna över bilden för att få det hen vill ha. Inga verbala ledtrådar används, och meningen modelleras först när barnets överlämnat bilden till läraren.

I den tredje fasen fokuserar man på att utveckla förmågan att identifiera bilder. I slutet av denna fas kan barnet självständigt välja en bild, bland flera, ur sin kommunikationspärm och ge den till en kommunikationspartner, för att få vad hen vill ha. Fortfarande är onödigt tal och ledtrådar förbjudna. Kommunikationspartnern ger verbala exempel först när barnet överlämnat bilden.

I den fjärde fasen lär sig barnet att använda en frasremsa med den förtryckta bilden ”Jag vill ha”. Barnet väljer sedan bilden av den önskade saken och ger därmed en fullständig fras till läraren/kommunikationspartnern. Läraren modellerar frasen genom att prata när barnets fras redan är i lärarens hand. När detta steg är lärt flyttas ”Jag vill ha”-kortet från frasremsan till kommunikationspärmen och barnet lär sig att med bilder bygga en fras.

I slutet av den fjärde fasen kan barnet be om föremål som är synliga eller osynliga genom att sätta ”Jag vill ha”-kortet i början av sin frasremsa och koppla ihop den med bilden av den önskade saken. Sedan ger barnet den konstruerade frasen till den valda kommunikationspartnern som den önskade saken.

I den här fasen har barnet 20-50 bilder i sin kommunikationspärm och kan kommunicera med många olika människor. Det är fortfarande viktigt att barnet bygger sin fras självständigt utan tal- eller ledtrådar. Kommunikationspartnern/läraren modellerar barnets fras först när frasremsan är i barnets hand.

I den femte fasen lär man sig att svara på lärarens muntliga fråga ”Vad vill du ha?”. Hittills har läraren bara fått prata med barnet efter att barnet självständigt har överlämnat frasremsan. Läraren har modellerat barnets budskap med sitt tal. Nu är lärarens uppgift att inleda en konversation med frågan ”Vad vill du ha?” och lära barnet hur man korrekt reagerar på den frågan.

I slutet av den femte fasen kan barnet självständigt bygga sin fras som svar på frågan ”Vad vill du ha?” och på detta sätt be om flera olika saker.

I den sjätte fasen lär man sig spontant kommentera och svara på sådana frågor som inte längre grundar sig på önskemål och konkreta föremål. Den sociala belöningen blir viktigare.

I slutet av den sjätte fasen kan barnet inte bara på frågan ”Vad vill du ha?” utan också på andra slumpmässiga ”Vad”-baserade frågor (som ”Vad ser du?”, ”Vad hör du?” och ”Vad har du?” osv.).

I den sista fasen, som inte har ett nummer i PECS-programmet, fördjupas barnets begreppsrepertoar. Man lägger till begrepp som rör rum, färger, storlek och andra abstrakta begrepp som modifierar substantivet. ”Ja” och ”nej”-svar lärs in som en del av barnets egen kommunikation.

Utöver kommunikationsfärdigheterna har man i tidigare faser i PECS lärt sig använda bilder som är viktiga för smidighet i vardagen. Till exempel lär man sig begreppen ”hjälp” och ”vänta” och ”paus” innan man går vidare till sjunde fasen i PECS. Man lär sig också att göra ett avtal om lärarens valda övning och elevens valda belöning i bildform tillsammans med eleven. På detta sätt blir inlärningen av nya färdigheter inom ett brett område av kognitiva och motoriska färdigheter mycket effektivt och motiverande för barnet.

Hur PECS platsar inom omfattande rehabilitering

Syftet med PECS-metoden är att lära ut kommunikationsfärdigheter och samverkan i kommunikation. Även om PECS inte är en metod för att lära ut tal, har den haft en positiv effekt på talinlärningen. Genom att använda bilder och frasramar i PECS-modellen, modelleras viktiga saker för barnet med tal samtidigt som frasen visas visuellt i form av bilder. Många repetitioner i kombination med hög motivationsfaktor uppmuntrar barnet att efterlikna ord och fraser.

I forskning har det visat sig att utvecklingen av kommunikationsfärdigheter också avsevärt minskar utmanande beteende. PECS har visat sig fungera särskilt bra inom habilitering, när det kombineras med ett beteendeanalytiskt tillvägagångssätt.

Det skulle vara idealiskt om barnens föräldrar också kunde engagera sig i grunderna för kommunikationsfärdigheter – tidig interaktion – och få användbara verktyg från professionella så snart svårigheterna med barnets kommunikationsutveckling har konstaterats. På detta sätt kan fler möjligheter för naturlig inlärning och gemensamma upplevelser hittas i vardagen.

Erfarenheter och exempel

Här är några exempel på praktiska situationer för att illustrera varför befintlig kunskap om och användning av bilder inte alltid räcker, och varför PECS-metoden krävs utöver gamla metoder.

1. När interaktionen inte fungerar i kommunikationen

Barn A fungerade bra i strukturerade situationer och hade en tavla med bilder, vars betydelse han kände väl till. Han kunde skickligt peka på de bilder han ville ha när han blev ombedd. Men när en vuxen inte var närvarande satt han där och tryckte på bilden av det han ville ha och blev orolig och visste inte vad han skulle göra.

Barn A hade lärt sig, att genom att röra vid en viss bild, får han vad han vill ha. Han hade inte lärt sig grundtanken i kommunikation – att skicka ett meddelande till en annan person.

I PECS-metoden lär sig barnet från grunden hur man når fram till mottagaren med sitt budskap. Om man kan peka på en bild betyder det inte nödvändigtvis att barnet redan förstår den komplexa kedjan av faktorer som är involverade i kommunikation.

2. När barnet är beroende av ledtrådar

Barn B:s rehabilitering hade gått enligt etablerade riktlinjer. Enligt rapporterna ”fungerade han bra i strukturerade situationer och kommunicerade med hjälp av bilder”. Han hade övat på att be om juice. När handledaren frågade ”Vad vill du ha?” visade barnet på bilden ”Juice” och fick sin juice.

Situationen ändrades så att handledaren bara drack sin egen juice utan att ge några ledtrådar. Barnet kunde inte längre visa bilden ”Juice” som ett tecken på att han ville ha juice. I stället blev han ångestfylld, började ljuda oroligt, bet sig själv, knuffade på bordet, osv. När handledaren till sist frågade ”Vad vill du ha?”, visade barnet blixtsnabbt på bilden ”Juice”. Barnets kommunikation var alltså starkt beroende av ledtrådar och helt initiativlös.

I PECS-metoden strävar man efter att undvika att skapa ett beroende av ledtrådar. I PECS-övningarna betonas noggrannhet och återhållsamhet när det gäller ledtrådar. Inga verbala ledtrådar används, och även fysiska ledtrådar försöker man eliminera så snabbt som möjligt.

3. När barnet inte kan fånga den vuxnas uppmärksamhet

Barn C förstod och kunde själv skriva vardagsrelaterade ord. Han kunde självständigt be om det han ville ha när en vuxen var närvarande. Han skrev till exempel ”hjälp” när det uppstod svårigheter eller ”toalett” när han ville gå på toaletten mitt under en lektion.

När en vuxen gick åt sidan eller tittade bort visste han inte hur han skulle göra för att fånga den vuxnas uppmärksamhet för att kunna kommunicera. Han kunde fylla en sida med ordet ”hjälp” men gjorde ingen ansträngning att få den vuxnas uppmärksamhet riktad mot sitt behov. Barnet hade lärt sig att saker händer när han skriver ord.

I PECS-metoden betonas spontan kommunikation. Målet är att barnet ska bli en ihärdig kämpe i sin kommunikation. Han söker sin partners uppmärksamhet och ser till att meddelandet kommer fram och att hans initiativ bemöts.

Text på finska: talterapeut Emilia Nivarpää-Hukki, Hannele Tanskanen och Sanna Tarpila (2003), översättning till svenska: Folkhälsan

Källor och mer information

Frost, L. och Bondy, A.: The Picture Exchange Communication System Training Manual. Cherry Hill, NJ: PECS, Inc. 1994

Bondy, A.: The Pyramid Approach to Education. An integrative approach to teaching children and adults with autism. Pyramid Educational Consultants, Inc. First Edition 1996.

Bondy, A. och Frost, L.: The Picture Excange Communication System. Seminars in Speech and Language. Vol. 19.no.4. 1998

Webb, T.: The Picture Exchange Communication System – the talking goes on! Special Children. June/July 2000

Houser, E.: Autismiliiton PECS-kommunikaatiokurssi, Tampere 2000 Annual PECS Expo, Philadelphia, USA 2001

Pyramid Educational Consultants Inc. (PECS, engelskspråkig sida)