Den långa cykelturen
Då ett barn har särskilda behov hamnar man lätt i en värld där mycket vardagligt blir speciellt. Det man behöver för att äta finns inte i varje affär och skor måste eventuellt beställas från någon specifik tillverkare. Inte var det ju heller en vanlig cykelaffär som levererade min dotters första cykel.
Visst, det finns små trehjulingar med ett skaft så barnet behöver i princip bara sitta. Men då ”bara sitta” är ett eget litet projekt så behövs det något mera.
Det första målet på vägen till att bli cyklist var alltså att sitta med två händer på styrstången. Att styra eller trampa var inte genast högsta prioritet. Dessutom rörde ju sig pedalerna automatisk då cykeln rullade. Och cykeln rullade då man skuffade den. Och sitta gick ju bra eftersom det fanns ett ryggstöd och ett säkerhetsbälte som, lite elakt uttryckt, höll dottern fastspänd på sitsen. Höll hon två händer på styrstången så skuffade vi cykeln framåt, men så fort hon lossade ena eller båda händerna från styrstången så var det stopp. Eftersom det dessutom var en stor viljekamp att överhuvudtaget komma i väg, gjorde att frågan om det alls var någon idé med detta ofta dök upp hos mig. Men på något sätt var det ändå viktigt att kämpa på. Kunde detta ändå bli frågan om en form av fysisk aktivitet som i förlängningen kunde bidra till ökat välmående? Kanske t.om ge glädje?
Hela tiden och i alla sammanhang gäller det att hålla i minnet att barnet växer, blir äldre och större. Målet skall vara att nå den egna potentialen och hitta aktiviteter som känns meningsfyllda. Känslan av att ”jag kan” eller ”jag är med” skall inte heller tas bort. Även om det långa tider känns som om ingen utveckling sker är det värt att i mån av egna krafter orka prova. Lyckas man hitta lite skoj och skämt på vägen blir det lättare.
Efter ett par år av att skuffa fram min dotter på en cykel var det helt otroligt att en dag märka att hon kommer några meter framåt för egen maskin. Ville hon så lyckades hon också styra själv, men hon gillade ju bäst då det gick åt skogen. Så hon styrde helst bort från vägen. Där blev det igen frågan om att träna in ett mer önskat beteende. Ofta stannade jag upp och funderade på vad som gjorde att det fanns ett behov av att styra i diket. Det verkade som om den naturliga insikten om vad cykling är inte skulle ha funnits. Men å andra sidan: precis så hade våra timslånga skogspromenader sett ut. Hon valde de svårast åtkomliga vägarna. Hamnade hon in på en stig tog hon på sin höjd några steg på den för att sedan igen dyka ut i den vilda terrängen. Hamnade hon in på en stig tog hon på sin höjd några steg på den för att sedan igen dyka ut i den vilda terrängen. På promenader hände det sig också att jag gick på vägen medan hon tog sig fram i diket. Så varför skulle hon då automatiskt hållas på vägen med en cykel. Det höll hon på med ett par år, för att sedan plötsligt sluta med det. Var det lättja som fick henne att sluta? Var det någon insikt? Svårt att veta. Likaså är det svårt att veta vad det var som fick henne att börja styra rätt. Kanske en viss stolthet över att kunna själv.
En helt annan fråga är sedan vad alla blickar vi fångat längs åren försökt säga oss. Ur minnet plockar jag dock fram den äldre gentlemannen som ofta stod på sin gård, iklädd badrock och styrde sitt radiostyrda modellflygplan ut över vattnet, då vi stretade förbi. Från första början hade han uppmuntrande ord. Kanske han en vacker försommar dag står där och ser oss komma susande förbi.
För det har hänt mycket. Efter tre trehjulingar i olika storlekar blev det aktuellt med en tvåhjuling med stetoskopstödhjul. Med den är det självständigt cyklande som gäller. Visserligen gör vi det inte ännu på leder som frekventeras av andra. Nära hemmet finns en ”testbana”. Och där görs varv på varv i egen takt och helt självständigt. Omöjligt att säga vart vi kommer. Kommer vi att kunna färdas bland andra cyklister? Kommer stödhjulen att kunna kopplas bort? Det är stora mål och de är inte utstakade. På vägen dit finns oändliga mindre milstolpar som vi bockar av en i taget. Från att vänja oss vid att sitta (fastbunden) och hålla två händer på styret har berg bestigits.
Men hur göra för att uppleva fartens tjusning som en cykeltur kan erbjuda? Hur komma längre sträckor? Alla har rätt att röra på sig och det finns cyklar för alla. Tyvärr är det tidskrävande att fördjupa sig i alternativ och det är inte heller så enkelt att komma åt att testa. I ekonomiskt sämre tider är jag rädd för att just rörelsens glädje är sådant som många blir utan eftersom det krävs special lösningar. Efter diverse turer landade vi vid en tandemcykel där cyklisterna sitter bredvid varandra. Utan tvekan är det ekipaget också något som fångar blickar, men det är vi vana vid redan. Våra cykeleskapader har alltid fångat blickar. Men glädjen är stor då håret fladdrar i farter kring 25 km/timmen – då känns det tryggt att veta att det inte går att svänga på dotterns styrstång.
För övrigt anser jag att tandemcykeln, som gör att hela familjen kan göra gemensamma cykelturer, är en cykel som borde finnas på äldreboenden. Med den öppnas omgivningen upp. Med den rör vi oss tillsammans, med den skapas upplevelser. Genom den lyckas vi hela familjen göra cykelturer runt öarna i vår närhet och att se glädjen i dotterns ansikte när hon ser familjen runt henne, alla på cykel, är mödan värd med råge.
Text: Johan Palmén. Palmén är sakkunnig inom specialpedagogisk AKK och IKT på Folkhälsan. Han har tidigare jobbat som specialklasslärare och mött elever med olika inlärningssvårigheter och utmaningar.