Den kunniga samtalspartnern

I ett lyckat samspel är samtalsparterna jämställda. De har liknande sätt att kommunicera, följer varandras rytm, ger varandra utrymme, lyssnar och reagerar på meddelanden, kontrollerar att de förstått varandra rätt och kommer överens om hur länge diskussionen ska pågå. Två människor som har ett talat språk är jämställda, då de har samma sätt att uttrycka sig själva på och kan påverka samspelet lika mycket. När den ena partens sätt och möjligheter att delta i kommunikationen är försämrade, blir det den kunniga samtalspartnerns uppgift att säkerställa en jämställd kommunikation.

Den kunniga samtalspartnern formar sitt eget samspel

I ett lyckat samspel är samtalsparterna jämställda, även om deltagarna har olika roller. Den kunniga samtalspartnern formar sitt eget beteende och använder sådana sätt som fungerar för den andra parten. Samtalsparterna lär sig ett gemensamt samspel tillsammans, man misslyckas, man lyckas och lär sig. Det går inte att undvika misslyckanden då man försöker hitta nya och fungerande kommunikationssätt.

I samspel mellan barnet och föräldern är föräldern tack vare sin ålder, färdighet och erfarenhet den skickligare parten i samspelet, det vill säga den kunniga parten. På samma sätt fungerar den närstående och vårdpersonal som den kunniga parten till en vuxen med tidiga samspelsförmågor. Den närståendes kunskaper och anpassningsförmåga har en avgörande påverkan på samspelets framgång och hurudana möjligheter den andra parten har att delta i den gemensamma situationen.

Den kunniga samtalspartnern formar oftast omedvetet, men ibland också medvetet, sitt eget beteende för att få samspelet att fungera. Till exempel kommunicerar vuxna med en baby på ett särskilt sätt för att det känns belönande att få ett svar och följa med hur babyns färdigheter ökar. Samtidigt anpassar vuxna, ofta medvetet, sin egen aktivitet och samspelssituationen enligt babyn. Förälderns aktivitet skapar struktur, som ger babyn möjligheter att lära sig nya saker snabbt och utveckla sitt samspel.

På samma sätt agerar närstående till personer med tal- och kommunikationssvårigheter. De vill också att samspelet ska fungera på bästa möjliga sätt och de vill se framsteg i partnerns färdigheter. Att lära sig nya färdigheter är en social process, där den kunniga parten skapar stödstrukturer för utvecklingen.

Barn som lär sig prata behöver mycket erfarenhet av att få berätta om saker och att någon verkligen lyssnar. De behöver också erfarenhet av missförstånd och att de blir rättade. Personer med grava funktionsnedsättningar eller personer som kommunicerar med hjälpmedel har också rätt att få mycket inlärningserfarenheter av sitt eget kommunikationssätt, för att hen ska lära sig att uttrycka sina egna åsikter på ett så mångsidigt sätt som möjligt och använda sin rätt till att bli förstådd.  

Den kunniga samtalspartnern tar mera ansvar för att samspelet framskrider

Även om det är den kunniga samtalspartnerns uppgift att ta större ansvar för att samspelet framskrider, har båda parterna rätt, ansvar och makt att föra samspelet i önskad riktning.

Att förstå och fungera med en annan människa förutsätter en förmåga och vilja att sätta sig in i den andra människans situation. Det är inte möjligt att lära känna en annan människa ifall man inte på riktigt stannar upp för att verkligen observera hennes sätt att uttrycka sig och sina tankar. Man måste lägga de egna fördomarna åt sidan för att man ska kunna beakta den andra personens initiativ. Samspel och samspelssituationer går inte att planera på förhand, så fånga stunden.

Som vuxen kan det ibland vara svårt att leva sig in i barnets värld. Likaså är det inte möjligt för andra att veta med säkerhet, på vilket sätt till exempel en person med grav funktionsnedsättning uppfattar saker och ting. Att göra saker tillsammans kan leda till att man ser på något på ett nytt sätt. Bäst får man kontakt med en annan människa genom att göra sådant som intresserar personen mest.  

Genom att observera samtalspartnern kan man hitta de intresseområden som lockar henne med i den gemensamma aktiviteten. För en utomstående kan den gemensamma aktiviteten ibland verka komisk. Ifall kontakt föds bäst genom till exempel att härma andras miner och ljud, spelar det ingen roll vad andra människor tänker om det.

Samspelet inleds då båda parterna är redo för det och samspelet avslutas då den ena vill det. Då man tränar samspelsfärdigheter med en person är det viktigt att det sker på hennes villkor. Hennes initiativ och intresseområden inleder samspelet.  

Att fungera på en annan människas villkor betyder också att samspelet småningom utvecklas så att bådas sätt att delta i samspelet kommer fram. Båda lär sig någonting av de gemensamma samspelsstunderna. Den kunniga partnern lär sig att samspela med just den här människan och den som övar sig på sitt samspel lär sig allt mer utvecklade färdigheter av den kunniga partnern.

Det är på den kunniga partnerns ansvar att lita på den andra samtalspartnerns färdigheter: att vänta och ge tid till hennes initiativ och signaler. Hur snabbt samspelet framskrider och om det behövs pauser styrs enligt hennes behov. Den kunniga samtalspartnern bör vara observant på initiativ och reagera på dem genast.

Den kunniga samtalspartnern anpassar sitt kommunikationssätt och sina kommunikationsstrategier så att den andra parten kan delta i samspelet enligt sina egna förmågor. I ett sådant samspel, där den ena parten har färre sätt att uttrycka sig själv på, fungerar den kunniga partnern både som samtalspartner och som lärare. Det är inte lätt att ha en sådan dubbelroll.

Då ansvaret för hur samspelet framskrider ligger hos den kunniga samtalspartnern, kan man lätt tillägna sig en handledande och undervisande roll. Genom att ta initiativ och ställa frågor som man kan svara ja eller nej på, tror man att man underlättar den andra samtalspartnerns deltagande. Men då blir den andra samtalspartnerns roll bara att svara på frågor och följa den andras initiativ.

Om man ställer öppna frågor utan färdiga svarsalternativ, får den som svarar erfarenhet av att själv verkligen berätta sin åsikt med egna färdigheter. Då får hon möjlighet att utveckla sitt eget samspel.

För att samspelet ska bli jämlikt måste samtalsparterna lita på varandra och ge varandra möjligheter att styra samspelet. Med stöd av den kunniga samtalspartnern, kan den som lär sig nya färdigheter klara av nya aktiviteter och utvecklas. Då man har tränat färdigheterna tillräckligt tillsammans, kan människan använda färdigheten självständigt i andra situationer.

Sakkunnig talterapeut Katja Burakoff (Kehitysvammaliiton Tikoteekki) och talterapeut Jaana Salminen